18 oktober
Kaos.
Just nu är verkligen allting kaos. Allting blev uppochner igår, och stora beslut fattades på absolut ingen tid alls.
Anna fick åka in på sjukhuset igår, massa tester och skit. Det hela resulterade i en lunginflammation, antagligen har den kommit till stor del av marsvinen, hon är iaf väldigt väldigt allergisk mot dem enligt testerna.
Detta kommer kanske många tycka att det låter hemskt. Men varken jag eller Anna vill vara utan marsvinen, jag klarar helt enkelt inte av det. De är det enda jag har kvar utav Andreas.
Så det blir flytt.
både jag och anna måste flytta, snarast möjligt. Och det gör så ont i mig av så många anledningar.
jag har dåligt samvete att smågrisarna har gjort henne så sjuk.
jag hatar att jag måste flytta ifrån den människa som har fått mig att fortsätta kliva upp på morgonen de senaste månaderna.
och jag hatar att vi måste flytta från vår fina älskade lägenhet som äntligen är ett hem.
Så gårdagen var kaos, det blev bara för mkt av allt, jag grät och grät och grät, av tusen olika anledningar. Och jag vet att anna är precis lika ledsen. Detta är ju inget som någon av oss har planerat. Eller vill överhuvudtaget.
Jag och anna kommer alltid vara jag och anna även om vi inte bor ihop. Det går ju liksom inte att ändra på den saken. Men det är så otroligt vemodigt. och att vi måste försöka hitta lägenheter så fort som möjligt. Och hur jag ska ha råd, för jag vill ju inte bo i en etta igen. jag hatar ettor. men det är väl vad jag har råd med..
Och anna får liksom inte ens bo här nu! hon kommer hit senare idag och hämtar det viktigaste, kläder och sånt. sen kommer hon bo lite överallt tillsvidare. och det får jag också dåligt samvete över. att hon inte ens kan ha ett hem just nu.
det är bara ett jäkla skit alltehopa. Det är ju ingens fel, men allt blev så fel. så fort. det var ju meningen vi skulle bo här flera år till liksom. det är hemma. och ingen av oss vill lämna hemma. Men ingen av oss vill vara sjuk heller, och ingen av oss vill lämna ifrån oss marsvinen.
kaos.
Just nu är verkligen allting kaos. Allting blev uppochner igår, och stora beslut fattades på absolut ingen tid alls.
Anna fick åka in på sjukhuset igår, massa tester och skit. Det hela resulterade i en lunginflammation, antagligen har den kommit till stor del av marsvinen, hon är iaf väldigt väldigt allergisk mot dem enligt testerna.
Detta kommer kanske många tycka att det låter hemskt. Men varken jag eller Anna vill vara utan marsvinen, jag klarar helt enkelt inte av det. De är det enda jag har kvar utav Andreas.
Så det blir flytt.
både jag och anna måste flytta, snarast möjligt. Och det gör så ont i mig av så många anledningar.
jag har dåligt samvete att smågrisarna har gjort henne så sjuk.
jag hatar att jag måste flytta ifrån den människa som har fått mig att fortsätta kliva upp på morgonen de senaste månaderna.
och jag hatar att vi måste flytta från vår fina älskade lägenhet som äntligen är ett hem.
Så gårdagen var kaos, det blev bara för mkt av allt, jag grät och grät och grät, av tusen olika anledningar. Och jag vet att anna är precis lika ledsen. Detta är ju inget som någon av oss har planerat. Eller vill överhuvudtaget.
Jag och anna kommer alltid vara jag och anna även om vi inte bor ihop. Det går ju liksom inte att ändra på den saken. Men det är så otroligt vemodigt. och att vi måste försöka hitta lägenheter så fort som möjligt. Och hur jag ska ha råd, för jag vill ju inte bo i en etta igen. jag hatar ettor. men det är väl vad jag har råd med..
Och anna får liksom inte ens bo här nu! hon kommer hit senare idag och hämtar det viktigaste, kläder och sånt. sen kommer hon bo lite överallt tillsvidare. och det får jag också dåligt samvete över. att hon inte ens kan ha ett hem just nu.
det är bara ett jäkla skit alltehopa. Det är ju ingens fel, men allt blev så fel. så fort. det var ju meningen vi skulle bo här flera år till liksom. det är hemma. och ingen av oss vill lämna hemma. Men ingen av oss vill vara sjuk heller, och ingen av oss vill lämna ifrån oss marsvinen.
kaos.
17 oktober
Åh vad fina människor det finns!
Det finns så många som stöttar, och verkligen försöker få mig att kämpa på.
och ni anar inte vad mkt det betyder för mig, jag har ingen aning om hur jag ska gengälda allt. men gud så fina ni är!
Blev rörd till tårar alldeles nyss, fick en låt skickad till mig.
Där en vän sjunger och spelar den låt som alltid får mig att tänka på honom.
bara en sådan sak, ni anar inte hur mkt det betyder för mig.
Eller att få höra att ngn tänker på mig.
Helt ärligt är det för er jag kämpar just nu, för att alla ni fina tror på mig, och tutar i mig att jag faktiskt är stark nog att klara det här.
Utan alla er fina är jag inget alls.
tack.
Det finns så många som stöttar, och verkligen försöker få mig att kämpa på.
och ni anar inte vad mkt det betyder för mig, jag har ingen aning om hur jag ska gengälda allt. men gud så fina ni är!
Blev rörd till tårar alldeles nyss, fick en låt skickad till mig.
Där en vän sjunger och spelar den låt som alltid får mig att tänka på honom.
bara en sådan sak, ni anar inte hur mkt det betyder för mig.
Eller att få höra att ngn tänker på mig.
Helt ärligt är det för er jag kämpar just nu, för att alla ni fina tror på mig, och tutar i mig att jag faktiskt är stark nog att klara det här.
Utan alla er fina är jag inget alls.
tack.
15 oktober
Jag kämpar och kämpar. Men jag kommer ingen vart. Hur mkt jag än vill, och hur mkt jag än kämpar för det, så kommer jag inte vidare. Jag kan inte släppa oron, ångesten, rädslan. Jag kan inte släppa dig.
Och jag märker bara mer och mer, hur skadad jag är utav detta. Jag kan sitta vaken en hel natt, för att se till så att ingen försvinner, personer som jag egentligen inte har ngt att göra med.
Och ena sekunden kan jag känna att, han kommer inte tillbaka. Okej, så är det. Jag överlever, jag har det kämpigt men jag överlever. Till att pendla till att sakna honom så otroligt, att inte släppa mitt hopp, att inte ha någon som helst aning om hur jag ska ta mig igenom det här.
Tiden bara rusar förbi mig, men jag märker inte av det. För mig är det som om det var igår. Som om det var igår jag satt här hemma med klumpen i halsen och undrade varför han inte svarade i telefon. Som om det var igår jag i ren panik stod och bankade på dörren, lyssnade på när poliserna bröt upp den. Det känns som om det var igår jag gick den förbannade skallgången, bröt ihop på en jävla sten.
Jag kan inte släppa det här. jag kan inte. jag vill inte.
Hur ska jag kunna älska igen, som jag älskar dig?
Hur ska jag kunna vara trygg igen, som jag alltid är med dig?
älskade lilla pojke. kom hem till mig nu.
Och jag märker bara mer och mer, hur skadad jag är utav detta. Jag kan sitta vaken en hel natt, för att se till så att ingen försvinner, personer som jag egentligen inte har ngt att göra med.
Och ena sekunden kan jag känna att, han kommer inte tillbaka. Okej, så är det. Jag överlever, jag har det kämpigt men jag överlever. Till att pendla till att sakna honom så otroligt, att inte släppa mitt hopp, att inte ha någon som helst aning om hur jag ska ta mig igenom det här.
Tiden bara rusar förbi mig, men jag märker inte av det. För mig är det som om det var igår. Som om det var igår jag satt här hemma med klumpen i halsen och undrade varför han inte svarade i telefon. Som om det var igår jag i ren panik stod och bankade på dörren, lyssnade på när poliserna bröt upp den. Det känns som om det var igår jag gick den förbannade skallgången, bröt ihop på en jävla sten.
Jag kan inte släppa det här. jag kan inte. jag vill inte.
Hur ska jag kunna älska igen, som jag älskar dig?
Hur ska jag kunna vara trygg igen, som jag alltid är med dig?
älskade lilla pojke. kom hem till mig nu.
Mina bäbisar
Tyckte det var dags att ägna ett inlägg åt mina älsklingar, som fyller dagarna med mys och gos.
Daisy
Daisy är flockledaren av flickorna, en väldigt bestämd men otroligt snäll dam.
Hon är väldigt förtjust i att pussas på händerna, och är ett otroligt matvrak!
Daisy är nog den lugnaste och tamaste grisen jag har, hon är den man presenterar
ovana och osäkra för. Tycker man inte om marsvin innan man träffar Daisy, så
gör man det garanterat efter!
Gullan
Gullan är den vackra grisen med stamtavla. Hennes riktiga namn som står på
stamtavlan är Cremé bruulé och hon kommer ursprungligen från en uppfödare
i Gävle. När hon först kom var hon otroligt skygg, man fick inte alls ta på henne
eller plocka upp henne. Numer är det inte hennes favorit att bli uppplockad ur buren
men när hon väl sitter i famnen så är det så mysigt så. Hon har gjort stora framsteg
och börjar bli en riktigt tam gris. Min ögonsten är hon.
Busan
Älskade lilla Busan är dotter till Daisy. Hon fick sitt namn bara några dagar efter
att hon hade fötts. Hon var det barnet i kullen som var så otroligt nyfiken och
ville leka och nosa och var väldigt frammåt. Det är hon fortfarande, och jag lovar
att hon lever upp till sitt namn. Hon är väldigt lik sin mor till psyket. Är otroligt
snäll, men som sagt busig, så det är sällan hon har tid att sitta i famnen
någon längre stund. Men hon är så fin med sin virvel i pannan. Fräck är hon
också, hon drar sig inte för att sno mat av de andra, ur munnen på dem!
Nirvana
Nirvana är dotter till Gullan. Enda marsvinet med virvlar över hela kroppen. Nirvana
är grisen som är otroligt försiktig och försynt. Har nog mycket att göra med att hon
är lägst i rang i flocken. Tyvärr kan de som ligger lägst bli lite "mobbade" av de andra.
Men hon är väldigt snäll, och otroligt kittlig. Det är svårt att ha henne uppe i famnen
och mysa med henne för så fort man tar på henne hoppar hon till och skriker,
just för att man kittlar henne. Men hon är otroligt fin, minstingen!
Dexter
Dexter, lilla goa Dexter. Son till Gullan och bror till Nirvana. Han är väldigt
förtjust i damerna och även i att mysa. var redan från födseln väldigt lugn, och
han var också en otroligt liten kille när han föddes, minst av alla barn. Men har alltid
varit ett snällt och lugnt marsvin. Förutom då han och brorsan inte går ihop. Då kan
det gå riktigt vilt till i pojkarnas bur.
Sonic
Sonic, son till Gullan och bror till Dexter och Nirvana. Sonic har fått sitt namn från att
han är otroligt snabb, vill han inte komma upp då är det svårt att få upp honom, han
springer ifrån händerna på dig riktigt fort. Är han ute på golvet så kan han ha sprungit iväg
snabbare än man hinner reagera! har blivit lita hackar på av brorsan, men det har lugnat sig nu.
Men Sonic är lite sprättig av sig, vilket jag hoppas försvinner med tiden. Älskar att ligga inne
i huset i buren. försöker brorsan trängas med honom där så sägs det ifrån på skarpen!
Daisy är flockledaren av flickorna, en väldigt bestämd men otroligt snäll dam.
Hon är väldigt förtjust i att pussas på händerna, och är ett otroligt matvrak!
Daisy är nog den lugnaste och tamaste grisen jag har, hon är den man presenterar
ovana och osäkra för. Tycker man inte om marsvin innan man träffar Daisy, så
gör man det garanterat efter!
Gullan
Gullan är den vackra grisen med stamtavla. Hennes riktiga namn som står på
stamtavlan är Cremé bruulé och hon kommer ursprungligen från en uppfödare
i Gävle. När hon först kom var hon otroligt skygg, man fick inte alls ta på henne
eller plocka upp henne. Numer är det inte hennes favorit att bli uppplockad ur buren
men när hon väl sitter i famnen så är det så mysigt så. Hon har gjort stora framsteg
och börjar bli en riktigt tam gris. Min ögonsten är hon.
Busan
Älskade lilla Busan är dotter till Daisy. Hon fick sitt namn bara några dagar efter
att hon hade fötts. Hon var det barnet i kullen som var så otroligt nyfiken och
ville leka och nosa och var väldigt frammåt. Det är hon fortfarande, och jag lovar
att hon lever upp till sitt namn. Hon är väldigt lik sin mor till psyket. Är otroligt
snäll, men som sagt busig, så det är sällan hon har tid att sitta i famnen
någon längre stund. Men hon är så fin med sin virvel i pannan. Fräck är hon
också, hon drar sig inte för att sno mat av de andra, ur munnen på dem!
Nirvana
Nirvana är dotter till Gullan. Enda marsvinet med virvlar över hela kroppen. Nirvana
är grisen som är otroligt försiktig och försynt. Har nog mycket att göra med att hon
är lägst i rang i flocken. Tyvärr kan de som ligger lägst bli lite "mobbade" av de andra.
Men hon är väldigt snäll, och otroligt kittlig. Det är svårt att ha henne uppe i famnen
och mysa med henne för så fort man tar på henne hoppar hon till och skriker,
just för att man kittlar henne. Men hon är otroligt fin, minstingen!
Dexter
Dexter, lilla goa Dexter. Son till Gullan och bror till Nirvana. Han är väldigt
förtjust i damerna och även i att mysa. var redan från födseln väldigt lugn, och
han var också en otroligt liten kille när han föddes, minst av alla barn. Men har alltid
varit ett snällt och lugnt marsvin. Förutom då han och brorsan inte går ihop. Då kan
det gå riktigt vilt till i pojkarnas bur.
Sonic
Sonic, son till Gullan och bror till Dexter och Nirvana. Sonic har fått sitt namn från att
han är otroligt snabb, vill han inte komma upp då är det svårt att få upp honom, han
springer ifrån händerna på dig riktigt fort. Är han ute på golvet så kan han ha sprungit iväg
snabbare än man hinner reagera! har blivit lita hackar på av brorsan, men det har lugnat sig nu.
Men Sonic är lite sprättig av sig, vilket jag hoppas försvinner med tiden. Älskar att ligga inne
i huset i buren. försöker brorsan trängas med honom där så sägs det ifrån på skarpen!
Ja, det var mina älskade grisar. alla med sin egen personlighet, sina egna ljud och sitt egna sätt. Men jag älskar dem så otroligt mkt, och de är otroligt viktiga för mig. Tyvärr blev många kort med röda ögon. Men det här är min familj, mina älsklingar. <3
12 oktober
Ett midnattssamtal
om hur allt borde vara
livet och döden
musik och film
om känslor
en vacker vänskap
ett samspel utan fördomar
i en slutgiltig vägran
att acceptera ensamhetens lagar
skratt och tårar
humor och allvar
tillsammans
ett crescendo av skratt
i en värld som vill få oss att gråta
tack för att du finns din satans jupiter människa!
Du får mig att fortsätta andas, fortsätta kliva upp på morgonen och fortsätta kämpa.
Du håller om mig när jag gråter, och skrattar med mig då jag är glad.
Utan dig hade jag gått under för länge sen. Anna Kalte <3
Och grattis älskade mamma på födelsedagen!
om hur allt borde vara
livet och döden
musik och film
om känslor
en vacker vänskap
ett samspel utan fördomar
i en slutgiltig vägran
att acceptera ensamhetens lagar
skratt och tårar
humor och allvar
tillsammans
ett crescendo av skratt
i en värld som vill få oss att gråta
tack för att du finns din satans jupiter människa!
Du får mig att fortsätta andas, fortsätta kliva upp på morgonen och fortsätta kämpa.
Du håller om mig när jag gråter, och skrattar med mig då jag är glad.
Utan dig hade jag gått under för länge sen. Anna Kalte <3
Och grattis älskade mamma på födelsedagen!
8 oktober
Haft några ganska bra dagar.
Har lillebror på besök i veckan. han har prao i stan så han sover här så han slipper pendla. är så mysigt att faktiskt få rå om honom. Det får mig att fokusera på annat en liten stund.
Var hos kuratorn igår, var inte alls sugen på att prata om andreas egentligen. så vi pratade mest om sorg. vad det egentligen är och vad det kan göra med en människa. var skönt att fokusera på sorgen, och inte på andreas. ta inte det där på fel sätt nu. men jag fokuserar så mkt på andreas, och att prata högt om honom gör så ont i hjärtat på mig. var skönt att inte göra det under ett så intensivt möte en gång.
Idag var jag och gav blod. det gick bra, och känns som om jag gör något viktigt. Att göra något så litet, som kan ändra en hel människas liv. förstår inte att inte fler gör det. så skrev upp mig på att ge plasma också. gör jag det ena kan jag väl tusan i mig göra det andra också.
Nu ska jag lägga mig och vila en stund. för att orka med resten av dagen.
Oroar mig lite för jobbet. de har inte ringt på hur länge som helst. behöver ju jobba! Men det kommer hoppas jag. har bara så svårt att njuta av ledigheten när jag oroar mig för när jag ska få jobba nästa gång...
Har lillebror på besök i veckan. han har prao i stan så han sover här så han slipper pendla. är så mysigt att faktiskt få rå om honom. Det får mig att fokusera på annat en liten stund.
Var hos kuratorn igår, var inte alls sugen på att prata om andreas egentligen. så vi pratade mest om sorg. vad det egentligen är och vad det kan göra med en människa. var skönt att fokusera på sorgen, och inte på andreas. ta inte det där på fel sätt nu. men jag fokuserar så mkt på andreas, och att prata högt om honom gör så ont i hjärtat på mig. var skönt att inte göra det under ett så intensivt möte en gång.
Idag var jag och gav blod. det gick bra, och känns som om jag gör något viktigt. Att göra något så litet, som kan ändra en hel människas liv. förstår inte att inte fler gör det. så skrev upp mig på att ge plasma också. gör jag det ena kan jag väl tusan i mig göra det andra också.
Nu ska jag lägga mig och vila en stund. för att orka med resten av dagen.
Oroar mig lite för jobbet. de har inte ringt på hur länge som helst. behöver ju jobba! Men det kommer hoppas jag. har bara så svårt att njuta av ledigheten när jag oroar mig för när jag ska få jobba nästa gång...
1 oktober
Äntligen är den förbannade månaden september slut.
Vet inte vad det är, men min rygg gör så förbannat ont just nu. tog mig ungefär två timmar att kliva upp ur sängen imorse. Vet inte om det kanske var att jag var på massagen? Att hon liksom fixade till min rygg lite och sen började jag jobba osv och fuckade upp den mer än vanligt? Jag vet inte. Men har så otroligt ont. Fick lite starkare värktabletter av syster idag iaf. alvedon och liknande hjälper ju faktiskt inte för fem öre. då får jag knarka dem...
Tyvärr så betyder min ryggvärk dåligt humör också. värre än vanligt. men jag orkar inte vara glad när jag har ständigt ont. det är ju aldrig bra! antingen har jag lite ont, eller mkt ont. jag är aldrig utan smärtan.
Har också försökt förmå mig själv att kika runt på en hemsida som kuratorn tipsade mig om.
Vimil. vi som mist någon mitt i livet.
Men jag kan bara inte förmå mig själv. jag kan inte vara inne på en sida som handlar om ngn som mist ngn, som handlar om hur jag ska gå vidare för att JAG har mist ngn. Jag kan inte förmå mig själv att acceptera det.
Jag vill inte ha mist honom. jag vill bara ha honom här hos mig. få krypa upp i hans famn. dra fingrarna genom hans hår, skatta med honom, gråta med honom. kyssa honom. jag saknar att bara få vara med honom. och det gör så ont att sakna någon på det här sättet. Att önska att få veta.
Och alla säger att jag är så in i helvetes stark, att jag är duktig, godhjärtat, och att jag kommer klara mig igenom det här.
men jag kan faktiskt inte se det. jag orkar inte mer. "det kommer alltid en morgondag" - men om jag inte vill ha en morgondag då? Om jag inte vill må såhär en endaste dag till? Om jag inte orkar med det här ngt mer? För jag orkar faktiskt inte. jag vet inte vart folk ser min styrka ngnstans. Att fortsätta att andas är inte starkt. att börja leva ett liv. det vore starkt. men jag lever inte.
Och man måste visst nå botten för att kunna må bättre igen. men jag vet inte vart fan min botten är. För jag mår bara sämre och sämre. men det tar då aldrig slut. och jag orkar bara inte.
Vet inte vad det är, men min rygg gör så förbannat ont just nu. tog mig ungefär två timmar att kliva upp ur sängen imorse. Vet inte om det kanske var att jag var på massagen? Att hon liksom fixade till min rygg lite och sen började jag jobba osv och fuckade upp den mer än vanligt? Jag vet inte. Men har så otroligt ont. Fick lite starkare värktabletter av syster idag iaf. alvedon och liknande hjälper ju faktiskt inte för fem öre. då får jag knarka dem...
Tyvärr så betyder min ryggvärk dåligt humör också. värre än vanligt. men jag orkar inte vara glad när jag har ständigt ont. det är ju aldrig bra! antingen har jag lite ont, eller mkt ont. jag är aldrig utan smärtan.
Har också försökt förmå mig själv att kika runt på en hemsida som kuratorn tipsade mig om.
Vimil. vi som mist någon mitt i livet.
Men jag kan bara inte förmå mig själv. jag kan inte vara inne på en sida som handlar om ngn som mist ngn, som handlar om hur jag ska gå vidare för att JAG har mist ngn. Jag kan inte förmå mig själv att acceptera det.
Jag vill inte ha mist honom. jag vill bara ha honom här hos mig. få krypa upp i hans famn. dra fingrarna genom hans hår, skatta med honom, gråta med honom. kyssa honom. jag saknar att bara få vara med honom. och det gör så ont att sakna någon på det här sättet. Att önska att få veta.
Och alla säger att jag är så in i helvetes stark, att jag är duktig, godhjärtat, och att jag kommer klara mig igenom det här.
men jag kan faktiskt inte se det. jag orkar inte mer. "det kommer alltid en morgondag" - men om jag inte vill ha en morgondag då? Om jag inte vill må såhär en endaste dag till? Om jag inte orkar med det här ngt mer? För jag orkar faktiskt inte. jag vet inte vart folk ser min styrka ngnstans. Att fortsätta att andas är inte starkt. att börja leva ett liv. det vore starkt. men jag lever inte.
Och man måste visst nå botten för att kunna må bättre igen. men jag vet inte vart fan min botten är. För jag mår bara sämre och sämre. men det tar då aldrig slut. och jag orkar bara inte.
28 september
Jag gick till kuratorn iaf. lika äckligt jobbigt som alltid. och grämde mig lika mkt.
jag tog mig igenom det iaf. pratade och försökte verkligen berätta hur jag mår.
Får faktiskt egentligen mest bara beröm. För att jag går till jobbet, för att jag inser hur jag mår, och att jag kan dra paralleller mellan hur jag mådde innan. att allt inte beror på det här, att det här bara förvärrar många saker också.
Fick lite boktips och sånt om det skulle vara ngt jag ville läsa.
tog med mig syster efter och shoppade. var längesen jag shoppade faktiskt. blev en mysig kofta, lite tights och benvärmare och såna saker. varma saker, det är höst nu. den förbannade hösten. jag vägrar frysa.
Nu ska jag snart äta jello-w. ska ge mina småbarn mat också. sen tänker jag inte göra många knop ikväll.
energin försvinner ju så jävulst..
jag tog mig igenom det iaf. pratade och försökte verkligen berätta hur jag mår.
Får faktiskt egentligen mest bara beröm. För att jag går till jobbet, för att jag inser hur jag mår, och att jag kan dra paralleller mellan hur jag mådde innan. att allt inte beror på det här, att det här bara förvärrar många saker också.
Fick lite boktips och sånt om det skulle vara ngt jag ville läsa.
tog med mig syster efter och shoppade. var längesen jag shoppade faktiskt. blev en mysig kofta, lite tights och benvärmare och såna saker. varma saker, det är höst nu. den förbannade hösten. jag vägrar frysa.
Nu ska jag snart äta jello-w. ska ge mina småbarn mat också. sen tänker jag inte göra många knop ikväll.
energin försvinner ju så jävulst..
28 september
Jag vill spy på allt och alla. jag vill skrika och slåss.
men jag vill verkligen inte gå till kuratorn imorn. orkar inte med det imorn.
har massa ilska i mig. haft i flera dagar.
jag orkar inte. inte ikväll. jävla skit.
men jag vill verkligen inte gå till kuratorn imorn. orkar inte med det imorn.
har massa ilska i mig. haft i flera dagar.
jag orkar inte. inte ikväll. jävla skit.
25 september
Jag hatar att du tvingar mig att leva ett liv, som om du aldrig existerat.
Jag hatar att du tvingar mig leva i en ovisshet, som får min kropp att kännas som den väger ett ton.
Jag hatar att du lämnade mig, trots du lovat att du alltid skulle stanna.
Jag hatar att du fått mig tappa tron, på livet, kärlek och tillit.
Jag hatar att du fått mig känna mig ovärdig.
Jag hatar att du tog ifrån mig all lycka.
Jag hatar den ångest och depression jag fått, pga att du försvann.
Jag hatar tanken på att jag har förlorat den människa jag skulle ha kvar för evigt.
Jag hatar att du inte låter mig få somna på ditt bröst.
Jag hatar att du inte låter mig få höra dina andetag.
Jag hatar att du valde att det skulle vara såhär.
Men jag kommer aldrig kunna hata dig. Jag hatar allt som hänt, allt jag känner, hur jag mår.
Jag hatar ditt val, jag hatar vad du bestämde dig för att göra.
Men jag kommer aldrig kunna hata dig.
Jag hatar att du tvingar mig leva i en ovisshet, som får min kropp att kännas som den väger ett ton.
Jag hatar att du lämnade mig, trots du lovat att du alltid skulle stanna.
Jag hatar att du fått mig tappa tron, på livet, kärlek och tillit.
Jag hatar att du fått mig känna mig ovärdig.
Jag hatar att du tog ifrån mig all lycka.
Jag hatar den ångest och depression jag fått, pga att du försvann.
Jag hatar tanken på att jag har förlorat den människa jag skulle ha kvar för evigt.
Jag hatar att du inte låter mig få somna på ditt bröst.
Jag hatar att du inte låter mig få höra dina andetag.
Jag hatar att du valde att det skulle vara såhär.
Men jag kommer aldrig kunna hata dig. Jag hatar allt som hänt, allt jag känner, hur jag mår.
Jag hatar ditt val, jag hatar vad du bestämde dig för att göra.
Men jag kommer aldrig kunna hata dig.
24 september
"Ensamma dar, väldiga värld,
orden ekar i hennes röst.
Ingen sömn och inga svar.
Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd,
som hugger och vrider sig i ditt bröst.
Vi ses på hjärtats bar,
det här är brustna hjärtans höst.
Här är timmarna av ovisshet
poeternas bensin
här är natten när vi räknar våra stygn
allt gick så fort"
- Lars Winnerbäck
21 september
Jag kan fortfarande inte förmå mig själv att inse att han är borta.
varje gång jag hamnar i de här tankebanorna "det kan helt enkelt inte vara sant"
Jag känner en sån tomhet, och ensamhet. och samma stora sorg börjar om på nytt igen.
jag kan bara inte förstå.
http://www.youtube.com/watch?v=2SKEp-H0Eqs
varje gång jag hamnar i de här tankebanorna "det kan helt enkelt inte vara sant"
Jag känner en sån tomhet, och ensamhet. och samma stora sorg börjar om på nytt igen.
jag kan bara inte förstå.
http://www.youtube.com/watch?v=2SKEp-H0Eqs
21 september
Antingen så går jag runt flera dagar i sträck här hemma och gör verkligen ingenting. jag får verkligen ingenting gjort. Eller så bor jag på jobbet och får ändå inget gjort hemma.
På onsdag kommer jag ha jobbar 6 dagar på raken. sen ledig en dag och sen fre-sön + tisdag.
Det får nog vara nog sedan. ska nog ta några dagar ledigt. men då kommer jag bara gå här hemma. jag mår sämre av att bara gå, och inte ha ork, lust eller vilja till att göra ngt. än att jobba ihjäl mig på jobbet. för då GÖR jag ändå något.
Livslusten finns liksom inte. eller lusten finns, men inte glädjen. ser ingen glädje i ngt numer.
Åh. jag orkar inte ikväll. skitsamma
På onsdag kommer jag ha jobbar 6 dagar på raken. sen ledig en dag och sen fre-sön + tisdag.
Det får nog vara nog sedan. ska nog ta några dagar ledigt. men då kommer jag bara gå här hemma. jag mår sämre av att bara gå, och inte ha ork, lust eller vilja till att göra ngt. än att jobba ihjäl mig på jobbet. för då GÖR jag ändå något.
Livslusten finns liksom inte. eller lusten finns, men inte glädjen. ser ingen glädje i ngt numer.
Åh. jag orkar inte ikväll. skitsamma
18 september
Hösten är en mardröm för mig.
inte bara för egen del. jag vet med mig sen många år tillbaka att jag alltid blir deppig på hösten, går ner mig. Iår vet jag inte om jag kan komma längre ner bara.
men för dig. Du som är där ute någonstans. Du har inte ens en långärmad tröja på dig. Du har en tunn t-shirt. bara den vetskapen gör ont i mig. det spelar ingen roll vilket skick du är i. du har ändå bara en tunn t-shirt. medans jag redan har plockat fram vinterjackan. Det är så orättvist!
Och tänk när vintern kommer. Den vita förrädiska vintertäcket kanske gömmer undan hela dig. och jag håller på att sprängas av ilska av att tänka på det.
Kan du inte bara bli hittad? så jag slipper tänka såhär? Så jag vet att du är trygg, säker. Jag är så orolig för dig.
idag är jag inte ett dugg positiv. jag har ingen som helst ork till det. vill egentligen bara lägga mig att sova. men vet att det är omöjligt än på några timmar..
inte bara för egen del. jag vet med mig sen många år tillbaka att jag alltid blir deppig på hösten, går ner mig. Iår vet jag inte om jag kan komma längre ner bara.
men för dig. Du som är där ute någonstans. Du har inte ens en långärmad tröja på dig. Du har en tunn t-shirt. bara den vetskapen gör ont i mig. det spelar ingen roll vilket skick du är i. du har ändå bara en tunn t-shirt. medans jag redan har plockat fram vinterjackan. Det är så orättvist!
Och tänk när vintern kommer. Den vita förrädiska vintertäcket kanske gömmer undan hela dig. och jag håller på att sprängas av ilska av att tänka på det.
Kan du inte bara bli hittad? så jag slipper tänka såhär? Så jag vet att du är trygg, säker. Jag är så orolig för dig.
idag är jag inte ett dugg positiv. jag har ingen som helst ork till det. vill egentligen bara lägga mig att sova. men vet att det är omöjligt än på några timmar..
14 september
Usch vilken dag... tagit på krafterna rejält.
sov väldigt dåligt natten som var. vaknade hela jäkla tiden, nervös, orolig. tio i åtta vaknade jag med en sådan magvärk att det var omöjligt att ligga kvar. så då klev jag upp. en timme tidigare än jag hade planerat. gick runt i lägenheten och grämde mig.
Kom tillslut till kuratorn. och nog fan var det jobbigt. berättade för henne vilken dag det var, att det är ett datum jag helst inte vill kliva upp ur sängen... Hon tyckte det var starkt av mig att jag faktiskt gjorde det ändå.
Och vi pratar mycket om hur mina tankar, känslor och mitt beteende hänger ihop, som en cirkel, kanske ond i det här fallet. och att jag måste försöka möta mina känslor.
Berättade också för henne om min rädsla för mina egna känslor, att jag är livrädd för att känna efter längst inne, för det jag känner längst inne, det kommer bryta ner mig. och jag är rädd för vad som skulle hända om jag inte skulle orka upp efter det.
Vi pratade om så mycket, så det bara snurrar i skallen på en. många näsdukar går det visst åt på våra möten. Men det känns som att hon tycker det är helt okej att jag gråter när jag träffar henne. Och hon tyckte det var helt okej att jag har mina dagar när jag inte kliver upp ur sängen. För hon tyckte att jag ändå hade en stark drivkraft i mig. För jag vill ju må bra, jag vill verkligen må bra. jag vet bara inte hur jag ska ta mig dit, eller när eller ingenting. men jag vet att jag vill.
vilket hon tyckte var viktigast just i detta läge.
energin är borta för idag. så det blir inte många knop gjorda ikväll inte.
sov väldigt dåligt natten som var. vaknade hela jäkla tiden, nervös, orolig. tio i åtta vaknade jag med en sådan magvärk att det var omöjligt att ligga kvar. så då klev jag upp. en timme tidigare än jag hade planerat. gick runt i lägenheten och grämde mig.
Kom tillslut till kuratorn. och nog fan var det jobbigt. berättade för henne vilken dag det var, att det är ett datum jag helst inte vill kliva upp ur sängen... Hon tyckte det var starkt av mig att jag faktiskt gjorde det ändå.
Och vi pratar mycket om hur mina tankar, känslor och mitt beteende hänger ihop, som en cirkel, kanske ond i det här fallet. och att jag måste försöka möta mina känslor.
Berättade också för henne om min rädsla för mina egna känslor, att jag är livrädd för att känna efter längst inne, för det jag känner längst inne, det kommer bryta ner mig. och jag är rädd för vad som skulle hända om jag inte skulle orka upp efter det.
Vi pratade om så mycket, så det bara snurrar i skallen på en. många näsdukar går det visst åt på våra möten. Men det känns som att hon tycker det är helt okej att jag gråter när jag träffar henne. Och hon tyckte det var helt okej att jag har mina dagar när jag inte kliver upp ur sängen. För hon tyckte att jag ändå hade en stark drivkraft i mig. För jag vill ju må bra, jag vill verkligen må bra. jag vet bara inte hur jag ska ta mig dit, eller när eller ingenting. men jag vet att jag vill.
vilket hon tyckte var viktigast just i detta läge.
energin är borta för idag. så det blir inte många knop gjorda ikväll inte.
13 september
Jag är ensam här i helgen. det är tyst, väldigt tyst.
för att inte bli uppäten av tystnaden och ensamheten så har jag gjort allt från att diska och tvätta och gjort rent hos grodorna, funderar på att göra rent hos marsvinen också, annars gör jag det imorn. bada marsvinen skulle jag behöva göra om inte annat.
Det är så sjukt tyst här.
imorn är det den 14:onde. 4 månader. jag vill slå och sparka, skrika och gråta. Men idag kommer det inget. idag är jag tom på känslor.
Och imorn ska jag till kuratorn igen, lite dumt kanske att boka in den 14:onde. det datumet som jag vet är en skitdag. spelar liksom ingen roll.
Jag vet inte längre vad jag ska skriva. mitt mående är precis detsamma, jag känner samma känslor som i de resterande inläggen. jag får inte ur mig något nytt. jag hittar inget nytt att bearbeta, och de känslor som jag redan har. jag har ingen aning om hur jag ska få dem att försvinna.
Jag vill ju bara få veta, spelar ingen roll vad jag eller alla andra TROR. att tro något hjälper inte, jag behöver konkreta bevis på hur läget ligger till. har ingen aning om hur jag ska ta mig igenom det här annars. jag vill bara veta.
för jag saknar dig så fruktansvärt, varje dag hugger det till i hjärtat vid tanken på dig.
det gör ont i mig för allt du missar, och allt som du förtjänade att få vara med om.
jag saknar dig.
för att inte bli uppäten av tystnaden och ensamheten så har jag gjort allt från att diska och tvätta och gjort rent hos grodorna, funderar på att göra rent hos marsvinen också, annars gör jag det imorn. bada marsvinen skulle jag behöva göra om inte annat.
Det är så sjukt tyst här.
imorn är det den 14:onde. 4 månader. jag vill slå och sparka, skrika och gråta. Men idag kommer det inget. idag är jag tom på känslor.
Och imorn ska jag till kuratorn igen, lite dumt kanske att boka in den 14:onde. det datumet som jag vet är en skitdag. spelar liksom ingen roll.
Jag vet inte längre vad jag ska skriva. mitt mående är precis detsamma, jag känner samma känslor som i de resterande inläggen. jag får inte ur mig något nytt. jag hittar inget nytt att bearbeta, och de känslor som jag redan har. jag har ingen aning om hur jag ska få dem att försvinna.
Jag vill ju bara få veta, spelar ingen roll vad jag eller alla andra TROR. att tro något hjälper inte, jag behöver konkreta bevis på hur läget ligger till. har ingen aning om hur jag ska ta mig igenom det här annars. jag vill bara veta.
för jag saknar dig så fruktansvärt, varje dag hugger det till i hjärtat vid tanken på dig.
det gör ont i mig för allt du missar, och allt som du förtjänade att få vara med om.
jag saknar dig.
9 september
Det skulle ha vart 8 månader idag.
Idag skulle vi ha vart lyckliga, vi skulle ha firat att vi hållt ihop,
vi skulle ha firat att det bara var början, på något fantastiskt.
vi skulle ha legat i varandras armar och berättat vad vi betyder för varandra.
vi skulle ha lagat god mat, och myst med marsvinen tillsammans.
det skulle ha vart vår 8-månadersdag.
Det skulle ha vart början på resten av våra liv.
Idag skulle vi ha vart lyckliga, vi skulle ha firat att vi hållt ihop,
vi skulle ha firat att det bara var början, på något fantastiskt.
vi skulle ha legat i varandras armar och berättat vad vi betyder för varandra.
vi skulle ha lagat god mat, och myst med marsvinen tillsammans.
det skulle ha vart vår 8-månadersdag.
Det skulle ha vart början på resten av våra liv.
7 september
Det har varit fullt upp några dagar. både bra saker och mindre bra saker.
Idag har varit en lång dag, men helt ärlig så slutade dagen som en riktigt bra dag. En skön dag. en välförtjänt dag.
Började med att kliva upp tidigt. skulle ju till kuratorn idag. Anna följde med mig och jag hade så otroligt ont i magen där. Ville så gärna gå in men samtidigt ville jag bara springa därifrån.
Mötet gick väl bra iaf. Gunilla som min kurator heter tyckte jag var duktig på att förklara hur jag känner, jag som inte ens kan prata med främmande människor. Men hon var lättsam. Hon ställde bra frågor, och vi de minnen som fick mig att börja gråta så lät hon mig gråta och lugna ner mig. Vi pratade lite om hans försvinnande, om mig, och hur jag mår just nu... Inget jag egentligen orkar gå in på en andra gång på en och samma dag.. Men det gick som sagt relativt bra. kändes både bra och dåligt när jag gick därifrån. Men ska dit på måndag igen...
Sedan så hade jag, anna och therese bestämt oss för en roadtripdag. Så vi tog gamla fina volvon och drog till huddik. Vi åt god mat på första bästa stället vi hittade. sen strosade vi runt på dollarstore, jag blev några hundringar fattigare om man säger som så... och vi var på albert och herbert och kjelles och inne i city.
Såklart passade jag på att säga hej till Mats och tjejerna när jag var i huddik också. de bjöd oss på fika och mat. så otroligt fina människor, får en att känna sig som hemma och bara... lugn.
Fick också med mig en marsvinsbur hem som jag fick av mats, så snällt av honom. så nu har pojkarna flyttat ännu en gång. till ännu större :) och jag tycker det är så fint, och de blir så glada när de har plats att röra sig på.
sen tog vi vårt pick och pack och åkte hemåt. Nu har jag inte mkt krafter kvar. en sån här dag tar på krafterna, otroligt mycket. men skulle jag bara åkt hem efter att ha vart hos kuratorn skulle nog dagen blivit mkt jobbigare. då skulle jag ha suttit och funderat på vad jag pratat om, analysera och få panik för jag berättade för en främling. men nu har jag inte riktigt hunnit med det. vilket är skönt.
tack Gissan och Therese för era fina tankar idag. jag uppskattar det!
Idag har varit en lång dag, men helt ärlig så slutade dagen som en riktigt bra dag. En skön dag. en välförtjänt dag.
Började med att kliva upp tidigt. skulle ju till kuratorn idag. Anna följde med mig och jag hade så otroligt ont i magen där. Ville så gärna gå in men samtidigt ville jag bara springa därifrån.
Mötet gick väl bra iaf. Gunilla som min kurator heter tyckte jag var duktig på att förklara hur jag känner, jag som inte ens kan prata med främmande människor. Men hon var lättsam. Hon ställde bra frågor, och vi de minnen som fick mig att börja gråta så lät hon mig gråta och lugna ner mig. Vi pratade lite om hans försvinnande, om mig, och hur jag mår just nu... Inget jag egentligen orkar gå in på en andra gång på en och samma dag.. Men det gick som sagt relativt bra. kändes både bra och dåligt när jag gick därifrån. Men ska dit på måndag igen...
Sedan så hade jag, anna och therese bestämt oss för en roadtripdag. Så vi tog gamla fina volvon och drog till huddik. Vi åt god mat på första bästa stället vi hittade. sen strosade vi runt på dollarstore, jag blev några hundringar fattigare om man säger som så... och vi var på albert och herbert och kjelles och inne i city.
Såklart passade jag på att säga hej till Mats och tjejerna när jag var i huddik också. de bjöd oss på fika och mat. så otroligt fina människor, får en att känna sig som hemma och bara... lugn.
Fick också med mig en marsvinsbur hem som jag fick av mats, så snällt av honom. så nu har pojkarna flyttat ännu en gång. till ännu större :) och jag tycker det är så fint, och de blir så glada när de har plats att röra sig på.
sen tog vi vårt pick och pack och åkte hemåt. Nu har jag inte mkt krafter kvar. en sån här dag tar på krafterna, otroligt mycket. men skulle jag bara åkt hem efter att ha vart hos kuratorn skulle nog dagen blivit mkt jobbigare. då skulle jag ha suttit och funderat på vad jag pratat om, analysera och få panik för jag berättade för en främling. men nu har jag inte riktigt hunnit med det. vilket är skönt.
tack Gissan och Therese för era fina tankar idag. jag uppskattar det!
3 september
Orken att skriva har inte funnits på länge nu.
det finns väl egentligen inte nu heller. men känner jag behöver ventilera.
är sjukt sliten just nu, försöker nog dränka mig i jobb och senaste två dygnen har jag jobbar kanske 26 timmar eller något. har gått två nätter, och försöker väl äntligen bli människa efter det. är inte gjord för att jobba natt jag inte.
Det är skönt att jobba, håller tankarna borta från annat...
på måndag... usch. på måndag ska jag träffa en kurator. får en knut i magen av att tänka på det. vad kommer de att fråga? Kommer jag kunna låta bli att brya ihop? hur jävla jobbigt kommer det egentligen att bli?
är riktigt nervös, och skräckslagen och ångestfylld på en och samma gång. är inte alls sugen, fast jag samtidigt längtar. Tänk om jag känner att jag inte alls kan prata med henne? Jag har ju så svårt att prata med folk, allra helst såna som jag inte känner. kommer jag att lyckas öppna mig så? kommer jag våga? Jag har inte ens öppnat upp mig för mig själv på otroligt länge. för jag är otroligt rädd för de känslor som ligger längst inne, de som jag verkligen inte orkar ta itu med...
det finns väl egentligen inte nu heller. men känner jag behöver ventilera.
är sjukt sliten just nu, försöker nog dränka mig i jobb och senaste två dygnen har jag jobbar kanske 26 timmar eller något. har gått två nätter, och försöker väl äntligen bli människa efter det. är inte gjord för att jobba natt jag inte.
Det är skönt att jobba, håller tankarna borta från annat...
på måndag... usch. på måndag ska jag träffa en kurator. får en knut i magen av att tänka på det. vad kommer de att fråga? Kommer jag kunna låta bli att brya ihop? hur jävla jobbigt kommer det egentligen att bli?
är riktigt nervös, och skräckslagen och ångestfylld på en och samma gång. är inte alls sugen, fast jag samtidigt längtar. Tänk om jag känner att jag inte alls kan prata med henne? Jag har ju så svårt att prata med folk, allra helst såna som jag inte känner. kommer jag att lyckas öppna mig så? kommer jag våga? Jag har inte ens öppnat upp mig för mig själv på otroligt länge. för jag är otroligt rädd för de känslor som ligger längst inne, de som jag verkligen inte orkar ta itu med...
29 augusti
idag gjorde jag något som jag vet att jag verkligen behöver. Och det är inte tack vare mig jag gjorde det. utan tack vare mina fina föräldrar.
en bekant till pappa som jobbar inom vården ordnade så att om jag bara skickade ett mail, eller lämnade ett telefonsvar hos ungdomsmottagningen så skulle de prioritera mig. De skulle se till att jag fick hjälp.
Detta skrämmer livet ur mig. De kommer säkert vilja veta hur jag mår, och det har jag inget bra svar på. För jag kan inte förklara det. Och de kommer säkert vilja veta en massa detaljer, som jag inte kan prata om utan att bryta ihop. Och det kommer vara så otroligt jobbigt, att jag inte kommer veta vilket ben jag ska stå på.
Men längst inne vet jag att detta är något som jag behöver. Trots att jag bara genom vetskapen om detta knappt har orkat igenom dagen. Jag vill ha hjälp, samtidigt som att det känns som att om jag skaffar hjälp så accepterar jag att han är borta. och det vägrar jag göra. Jag kommer aldrig kunna acceptera att han är borta.
Nu vet jag ju inte ens när de på ungdomsmottagningen kommer ringa, skickade ett mail idag. ett uselt mail. jag visste inte vad jag skulle skriva. känns inte som att jag förklarade hur allvarligt dåligt jag mår, men det är inget jag kan förklara i ett mail som jag inte har en aning om vem som läser. som att skicka ett mail till en vilt främmande person och hoppas på det bästa. Då är det svårt att förklara allt. Och jag lär bli livrädd om/när de ringer upp mig. och jag kommer vara livrädd för att gå dit. jag vet inte hur jag ska orka.
Jag vet bara att jag aldrig komma orka leva mitt liv utan honom, om jag inte tar hjälp av andra. och jag vet att han hade velat att jag skulle försöka må bra. Så detta är mitt försök, mitt försök att få mig att leva igen. precis som Andreas hade velat.
en bekant till pappa som jobbar inom vården ordnade så att om jag bara skickade ett mail, eller lämnade ett telefonsvar hos ungdomsmottagningen så skulle de prioritera mig. De skulle se till att jag fick hjälp.
Detta skrämmer livet ur mig. De kommer säkert vilja veta hur jag mår, och det har jag inget bra svar på. För jag kan inte förklara det. Och de kommer säkert vilja veta en massa detaljer, som jag inte kan prata om utan att bryta ihop. Och det kommer vara så otroligt jobbigt, att jag inte kommer veta vilket ben jag ska stå på.
Men längst inne vet jag att detta är något som jag behöver. Trots att jag bara genom vetskapen om detta knappt har orkat igenom dagen. Jag vill ha hjälp, samtidigt som att det känns som att om jag skaffar hjälp så accepterar jag att han är borta. och det vägrar jag göra. Jag kommer aldrig kunna acceptera att han är borta.
Nu vet jag ju inte ens när de på ungdomsmottagningen kommer ringa, skickade ett mail idag. ett uselt mail. jag visste inte vad jag skulle skriva. känns inte som att jag förklarade hur allvarligt dåligt jag mår, men det är inget jag kan förklara i ett mail som jag inte har en aning om vem som läser. som att skicka ett mail till en vilt främmande person och hoppas på det bästa. Då är det svårt att förklara allt. Och jag lär bli livrädd om/när de ringer upp mig. och jag kommer vara livrädd för att gå dit. jag vet inte hur jag ska orka.
Jag vet bara att jag aldrig komma orka leva mitt liv utan honom, om jag inte tar hjälp av andra. och jag vet att han hade velat att jag skulle försöka må bra. Så detta är mitt försök, mitt försök att få mig att leva igen. precis som Andreas hade velat.