För dem som känner mig, de vet hur mkt jag älskar grodor.
Jag samlar på allt som har med grodor att göra, har prydnadsgrodor i hela rummet.
jag har tillochmed ett akvarium som väntar på att få små grodor inflyttade.

Och ikväll, för bara en liten stund sedan. jag hade gått på affären. och när jag kommer tillbaka så sitter det en liten groda vid min port. och den var så fin, och så snäll. jag tyckte inte den skulle sitta där för det finns så elaka människor som hade kunnat göra alla möjliga hemska saker med den lilla. Så gick iväg med den till gräset, efter att ha klappat och sagt hej.
den var så snäll och så fin.

Det kommer vara så många människor nu som tycker att jag är helt konstig. men den där lilla grodan gjorde min kväll, den fick mig att skina upp.
den gjorde min kväll till en bra kväll. tack lilla groda.


-

träffade Mats och tjejerna idag också. jag tycker så mkt om dem, och allt är så lättsamt och skönt med dem. vi var på barnens hus för tjejerna skulle få en studsmatta, och sen satte vi oss på ikea och käkade och surrade.
Det var som sagt så skönt att få vara med dem. vi bestämde att jag snart ska åka ner och hälsa på, träffa deras nya lilla kisse och bara mysa med dem en helg eller så.

jag behöver verkligen en sån här dag ibland. nog för att jag har varit helt slut efter att ha somnat 3.30 inatt och bemaningen ringer och väcker mig klockan 7 och frågar om jag kan jobba. visst. helt slut var jag. men dagen har vart bra. vilket jag nog behövde väldigt mkt.

Lägenheten är tom.
Pratade med Mats tidigare idag. och de hade varit och tömt det sista i lägenheten idag. Det är så blandade känslor. känns så overkligt att jag aldrig mer ska vara i den lägenheten. att den är tom, att den inte är hans längre.

allt är så overkligt. och jag hatar det. med allt man kan hata ngt. jag skulle verkligen göra precis allt, för att gå tillbaka i tiden och göra om de där sista dagarna, och stannat hos honom den där torsdagen. jag vet inte om det skulle göra ngn skillnad, han hade lika gärna kunnat sticka en annan dag. men jag skulle verkligen göra vadsomhelst för att kunna ändra på det här.

I vilket fall så skulle mats nog komma upp till sundsvall ngt i veckan. vi tänkte äta middag eller ngt tillsammans, han, jag och tjejerna. kommer bli mysigt. tycker så mkt om dem. och vill för allt i världen inte tappa kontakten med dem.

känns som om det kommer bli ytterligare en natt då jag inte kommer i säng förns långt in på småtimmarna...

Idag, eller ja. igår. Jag träffade Ellenor, Andreas mamma. Och missuppfatta mig inte. jag tycker jättemkt om henne.
Men det gör så ont att träffa henne, att prata med henne. allt bli så otroligt påtagligt, just med henne.
Var som tur var med Petra, så hon sa bara kort och gott att nu åker vi hem. skulle inte orkat gå ngt mer på stan så. Kunde knappt hålla tårarna borta när jag satt på bussen hem.

När jag då klev innanför dörrarna blev jag alldeles utmattad, la mig och sov på en gång. Min kropp säger emot. den orkar inte med det här ngt mer.

Jag orkar egentligen inte ens skriva idag. skriva är mitt sätt att bearbeta, men idag orkar jag inte bearbeta, jag orkar knappt andas,
Kommer bli en väldigt lång natt känner jag.,

Inatt är en sådan natt då jag bara sitter och väntar.
jag väntar på att du helt plötsligt bara ska dyka upp,
Bara stå här utanför min dörr med öppna armar och att jag äntligen ska få höra dig säga hur mkt du tycker om mig igen.

Det är såna här nätter då jag inte alls sover. jag kan sitta hela natten, stirra rakt ut. jag skulle gissa på att min blick är väldigt tom också. jag blir liksom... långt borta. stänger in mig i min lilla bubbla, i min egna värld. där du faktiskt kommer hem till mig. Där jag slipper vara ensam, där jag har din famn, där jag slipper smärtan.

Inatt är en sådan natt då jag verkligen behöver dig.

Jag gav dig det största jag hade.
Mitt hjärta, min kärlek.
Jag önskar varje dag att det skulle ha räckt. att jag skulle ha räckt till.
Men en skadad själ kan många gånger inte bli lagad. inte med all kärlek i världen.

Du kommer alltid ha min kärlek mitt hjärta. jag kommer aldrig någonsin att glömma dig.
Du har format mig. du har gjort mig till en bättre människa, en pålitligare person. du öppnade mitt hjärta och mitt sinne. Du fick mig att bli mer medmänsklig. Jag kommer alltid vara tacksam för allt du gjort. och du kommer alltid finnas hos mig.

Jag önskar bara du kunde bli hittat. Är du död, då vill jag ge dig en begravning. Den finaste begravningen som någon någonsin haft. En begravning som bara någon som du kan förtjäna. Jag vill ge dig ett värdigt slut.

Att ens tänka i de här banorna. att jag aldrig någonsin ska få se dig igen. De skrämmer mig.

Det är den 14.onde idag. det datumet jag verkligen inte tycker om.

Det värsta med allt är att jag tror jag börjar vänja mig vid att må såhär dåligt. det är en del av min vardag att inte må bra. det är en riktigt hemsk känsla.

Och jag vet inte ens hur jag skulle reagera om han skulle komma tillbaka.
Det finns inget jag hoppas på så mycket som det. varje morgon, varje kväll, hela dagarna. Jag hoppas hela tiden.
Men hur skulle jag reagera?
skulle jag bli arg? Ge honom en käftsmäll?
Börja tokgråta?
känna lättnad?

Jag säger hela tiden att jag inte orkar det här. och det gör jag inte. jag kliver upp, gör det jag ska, går och lägger mig. Jag lever inte. jag skulle inte orka leva det liv jag levde innan. jag orkar inte.
Jag orkar inte längre vara jag. och såren jag bär på, jag vet inte hur jag ska få dem att läka.

Hur bygger man upp en värld som har rasat samman?
Hur finner man orken att skratta och faktiskt på riktigt vara glad, när allt ställs uppochner?

Jag är aldrig glad, jag har aldrig orken att vara positiv. Det går ut på många i min närhet. och för det ber jag om ursäkt.
men jag vet inte hur jag ska göra. hur jag ska orka vara glad och trevlig. hur jag ska orka trycka bort allt det onda hela tiden.
jag vet inte. och jag är ledsen. Jag gör mitt bästa, hoppas ni förstår det.

Månen påminner mig om dig.
Jag sa alltid: Jag tycker så mycket om dig, till månen och tillbaka, minst.
månen påminner mig om då vi släpade runt på ett stort teleskop, för att sedan få en liten liten glimt av månen i närbild.
Månen påminner mig om din fascination utav rymden, och utav allt som det egentligen inte finns något rätt svar på.
månen får mig att sakna och längta efter dig.

Det är fullmåne inatt.

Jag förstår inte.
ska jag sluta se honom som min pojkvän?
Ska jag släppa allt hopp och sörja honom som om han vore död?
vad fan ska man egentligen göra?

Jag försökte precis sova, tagit sömntablett och allt. men kroppen har vant sig vid dem, jag kan inte påstå att de direkt hjälper längre. och det är väl inte meningen heller att de ska hjälpa hur länge som helst.
Men när jag inte kan sova, då funderar jag. Och jag vet inte hur man ska gå vidare från det här. vad jag ska ställa in mig på och vad jag ska sörja för. Ska jag sörja för att han är försvunnen, och samtidigt hoppas att han kommer tillbaka? Eller ska jag sörja honom som att han har dött?

Det skulle varit så mycket enklare om han varit med i en bilolycka eller ngt. Jag vet att det låter så otroligt hemskt. och jag vet att det är lika jobbigt att förlora någon i en olycka. Men förlorar man någon i en olycka så vet man åtminstonde vad som har hänt. man slipper ovetskapen, och oron och funderingarna.

Och jag måste åka till fränsta. jag skjuter upp det hela tiden. Jag vill åka dit, jag vill åka dit i lugn och ro och ta farväl av lägenheten åtminstone. och jag vill i lugn och ro få plocka ihop de saker jag vill ha. Men samtidigt. det är en mardröm att bara tänka tanken att åka dit. att veta att det antagligen är sista gången jag sätter foten i den lägenheten, där alla mina fina minnen utspelar sig. Och att han inte kommer få ha den lägenheten kvar.

För vad folk än säger, så kommer jag inte sluta hoppas. det är helt omöjligt att sluta hoppas utan några svar. och jag vet mkt väl hur länge sen det är han försvann. och jag vet mkt väl hur små chanserna är att han skulle komma tillbaka, vid liv åtminstonde. Jag vet allt det där. men jag måste få ha mitt hopp.

---

En sak jag blev så otroligt ledsen över. förra helgen var jag, Petra och Linda ut. Vi hade det jättemysigt hemma hos Petra först och jätteroligt nere på stan sedan.
Och på måndagen där får jag frågan: "men hur kan du gå ut efter allt som har hänt, får du inte dåligt samvete?"

Såna där frågor får jag dåligt samvete av. de mår jag dåligt av och dem blir jag så ledsen och arg på.
Om jag för en kväll. en endaste kväll känner att jag orkar trycka undan allt dåligt, och går ut och har roligt med människor jag tycker om. Gör jag då fel? Gör jag fel när jag anstränger mig på alla möjliga olika vis att komma ur min situation med psyket i behåll? Om jag då behöver gå och och ta ngn drink och dansa arslet av mig på dansgolvet. då gör jag det.
Jag vet att Andreas skulle vara stolt över mig. att jag är stark nog att jag orkar ta en sådan kväll, att jag försöker leva mitt liv.
Alla kvällar är inte sådana. ikväll är inte sån. ikväll vill jag bara lägga mig och somna och inte kliva upp ur sängen igen. Men vetni. Jag måste. Jag är inte dum. jag har insikten att jag måste orka mig igenom det här. det måste jag. hur ont och jobbigt det än är så måste jag. och om då en utekväll ngn gång då och då behövs. då är det det jag gör. är det att bryta ihop som behövs. då bryter jag ihop.
Jag gör det jag måste för att överleva detta. Så jag förstår inte hur någon har mage att komma med sådana frågor. Man kan inte döma någon och dennes handlingar, när den är i en situation som du aldrig ens skulle kunna föreställa dig i din värsta mardröm.

Jag har någon som, då jag mår som bäst, skrattar och ler med mig
Jag har någon som, då jag mår som sämst, håller om mig och låter mig gråta ohämmat.
Jag har någon som alltid har tid, alltid har en axel ledig.
Jag har någon som lyssnar på mig då jag hatar hela världen.
Jag har någon som andas åt mig, då jag själv inte orkar.
Jag har någon som låter mig bryta ihop, för att sedan hjälpa mig upp igen.
Jag har någon som alltid finns där, dag som natt.
Jag har någon som skickar sms, fast hon är i rummet brevid.
Jag har någon som förstår mig, utan att jag behöver säga ett ord.
Jag har någon som viskar tröstande ord, när jag kippar efter andan.
Jag har någon som håller mig ståendes på benen, när knäna ger vika.
Jag har någon som skriker med mig, då jag hatar allt och alla.
Jag har någon som är stark åt mig.
Jag har någon att kliva upp ur sängen för på morgonen.
Jag har en Anna Kalte.
Jag har en bästa vän.

Jag älskar dig, tack för att du är den du är. och för att du står vid min sida, i en värld som vill få oss att gråta.

Jag hatar det här. jag känner ett så stort hat mot situationen jag är i att jag ibland inte vet vilket ben jag ska stå på.

Jobbet, det är nog min stora räddning just nu. där får jag vara glad och mig själv och släppa tankarna på allt skit för en stund. vilket har lett till att jag har jobbat 8 dagar på raken. 8 dagar är mkt som det är, men jobbar man inom vården kan det bli tungt. det var jävligt skönt att kliva av passet idag faktiskt. men just nu skulle jag inte tveka till att jobba ännu en dag. så skönt att bara släppa allt för några timmar.

De kommer säga upp lägenheten. Den finns där augusti ut. jag kan inte ens förklara känslorna som det skapar inom mig. Han är verkligen borta. blir så... absolut på något sätt. ungefär som ett bevis på att han inte kommer tillbaka. Och det gör ont. fruktansvärt ont. Ska åka dit något snart, och jag ska ta varenda liten pryl som är viktigt för mig, och som jag vet är viktigt för honom, som jag vet att han skulle vilja att jag tar hand om. Det kommer bli jävligt jobbigt, och det kommer vara jobbigt att behålla sakerna. samtidigt som det är ett sätt att ha honom nära mig, så är det jävligt jobbigt att hela tiden bli påmind.

allting är så fruktansvärt jobbigt. jag vill bara att stenen på min bröstkorg ska försvinna. jag vill inte ha den tryckande känslan längre. jag vill inte behöva bita mig i läppen för att låta bli att gråta varje gång jag tänker på honom. jag vill slippa vakuumet som jag har runt omkring mig. jag vill slippa oron och sorgen.

Om jag bara kunde få honom tillbaka. Det är så otroligt svårt att förklara hur det känns, hur jag mår. Jag mår inte bra. men jag klarar aldrig av att känna efter hur dåligt jag egentligen mår. skulle nog bli alldeles för mycket för mig.

Jag är iaf hemma i holm hos mamma och pappa tills på fredag. skönt att komma bort en sväng. otroligt skönt. har bara lite dåligt samvete mot mina småbäbisar därhemma. har knappt haft tid/ork att ens säga hej till dem när jag jobbat så mycket. men syster skulle ge dem lite mat medans jag är borta. så då får dem nog lite kärlek där också. Något positivt i det hela är att de har fått stora nya burar. flickorna har en bur som är två meter lång! de blev så glada när de flyttade in.

Nu ska jag försöka sova. ännu svårare att sova när det inte är min egen säng. och inte med de nyheterna jag fick idag. men jag ska inte upp för ngt speciellt imorn. så får väl ligga och dra mig hela dagen då.

jag saknar dig, så det värker i både hjärta och lungor.

Än en gång. än en gång måste jag göra något som skulle vara så stort för dig och mig. och jag gör det utan dig.

Marsvinen flyttade idag, inte härifrån. utan bara till större.
Var och köpte en begagnad bokhylla. som med hjälp utav pappa förvandlades till en så otroligt fin, och otroligt stor bur. mina små damer bor nu väldigt stort. och det är de otroligt nöjda över. jag bara satt och kolla på dem när de utforskade sitt nya hem. och jag tyckte att du skulle vara med. du skulle verkligen ha varit där med mig. du skulle sett vad glada de blev. du skulle blivit glad.

självklart fick pojkarna större också. de fick ta över flickornas gamla bur. men eftersom pojkarna bara är 2 är den alldeles tillräckligt för dem. men lite dåligt samvete har jag att de inte också fick sådär otroligt stort som flickorna. Men det kanske löser sig sedan. Nu har ingen av dem för små burar iaf, vilket båda hade innan.

Men älskling. jag vet inte vad jag ska ta mig till.
och snart måste jag tömma din lägenhet. eller ingen tvingar mig väl att vara där. Men jag måste, jag måste ta med saker som betydde mkt för dig.
din sonicjacka måste jag ta. det är din allra dyrbarase ägodel, som du alltid säger om den. så den måste jag ta om hand, så den inte hamnar i fel händer. och tamagotchis. jag kan inte ta alla. men de är en del av dig, så jag kan inte bara låta dem rinna bort ur dina och mina händer. och dina spel. alla dina spel.
allt sånt där som är så viktigt för dig. ska jag bara låta det hamna i en kartong någonstans?
det har jag inte hjärta till.
åh jag vet inte vad jag ska göra.
och jag saknar dig så det gör ont i mig.

kom hem.

Mats ringde idag.
De hade vart i lägenheten igår. och börjat plocka ner saker i kartonger.
Han frågade om det var något speciellt jag ville ha..

Han kommer verkligen inte hem igen.
han kommer inte komma hem till mig.
jag kommer måsta leva utan honom.

Ikväll vill jag inte leva mitt eget liv, jag vill låna någon annans. någon glad och lycklig.
Någon som inte är jag. jag vill inte vara jag just ikväll.

jag ber dig. snälla älskade. kom hem. jag vet att du inte vill.
Jag vet att du inte orkar vara du, att du inte orkar leva ditt liv.
Jag vet att du inte orkar med allt det jobbiga.
Men snälla, för min skull. för nu orkar inte jag.

När trycket är så hårt mot bröstkorgen att du knappt kan andas. vad gör du då?
vad gör man, när det känns som om du har en sten som väger ett ton på börstkorgen?
Vad gör du, när den person du andades för, inte finns hos dig mer?
vad gör du, när du förlorar ditt hopp, hoppet om din egna framtid?
vad gör du, när lycka ocg glädje byts ut mot förtvivlan, på bara några sekunder?
vad fan gör man? Vad fan ska jag göra?

Jag vill aldrig kliva upp på morgonen. Vad ska jag kliva upp till?
ytterligare en dag fylld med oro, med funderingar och med tårar.
jag vill inte kliva upp till det. när jag väl sover. det är den bästa stunden som finns. Då känner jag inget, då är allt som vanligt. förutom att jag sover själv.

kroppen är så otroligt utmattad. magen värker, ryggen värker, jag orkar knappt lyfta armarna. benen vill liksom inte lyda.
och trots detta. jag gör precis allt som förväntas av mig. jag går på jobbet, jag gör det jag ska. Jag kommer hem, gör det jag ska. pratar och myser med vänner. ler och skrattar. Jag gör det som förväntas av mig. Men jag vill inte göra det. för jag gör det inte på riktigt. jag är där, men ändå inte. ungefär som att min kropp är där, men själen ligger någonannanstan och orkar inte ta tag i det här nu. Min själv, mitt inre. Det är trasig. det är i småbitar, krossat. och jag vet inte hur jag ska kunna laga det igen.

åh, älskade andreas, älskade älskade lilla vän. kan du inte bara bli hittad? jag vill bara få veta. jag orkar inte gå i detta ovetande längre. snälla du. kom tillbaka.

Ännu en jobbig dag. Alla dagar är jobbiga. men på sista tiden har det vart ont om mindre dåliga stunder.
allt är jobbigt, och alla datum är jobbigt.
bara för ngn dag sedan var det 8 veckor sedan, och vår 6-månadersdag. på samma dag.
sen var det min födelsedag. Den dagen jag funnits i världen i 20 år. jag ville så gärna dela den dagen med honom.
och idag.. idag är det den 14.onde.
detta datum, två månader tillbaka. Det var det datumet jag sist såg honom. det var det datumet jag åkte därifrån, hem till min lägenhet, för att hämta rena kläder.
Det var det datumet.. det sista han sa var "vi syns imorn" och gav mig en puss.
Det var bara en flyktig puss, en vi-syns-imorgon-puss. ingen avskedspuss. ingen, vi-kommer-aldrig-se-varann-igen-puss.

Visste han den sekunden han sa att vi syns imorn, visste han då att han ljög? visste han redan då vad han planerade att göra? Och om han visste det, hur kunde han ljuga så grovt för mig?

Hur kunde han bara lämna mig? Jag har sagt så många ggr att han är det bästa jag har, att jag aldrig vill vara utan honom. och han lämnar mig? Det får mig att känna mig så otilräcklig. Min kärlek var inte nog, inte för att hjälpa honom, eller för att få honom att stanna. Kunde jag ha gjort mer? Ja, det kunde jag. jag kunde ha ansträngt mig mer för att släppa in honom. sådär nära som ingen annan någonsin varit nära mig. Men jag var rädd. jag var livrädd. Jag hade mina ärr, mina öppna sår. Men jag kämpade, jag kämpade för att släppa in honom. Men jag kanske inte kämpade nog.
Ibland är det inte tillräckligt att älska någon. ibland räcker det helt enkelt inte. Och det gör så ont i mig.
Jag ville att min kärlek skulle räcka. Men en persons kärlek kan inte täcka allt. Han behövde så mycket mer. och det gör så ont i mig att jag inte kunde ge honom det.

Jag saknar honom så hemskt mkt. obeskrivligt mycket.
Och jag kan inte sluta leta efter honom. vart jag än går, jag kollar efter honom. hela min synfält granskas. Jag rår inte för det. Och jag hoppas så att jag ska se honom. Den där långa vackra kroppen. Jag skulle känna igen den vart jag än var.

kom hem, jag saknar dig. och jag tänker inte sluta. inte med att sakna dig, och inte med att älska dig. och inte med att hoppas.

Det gör så fruktansvärt ont.
hur ska jag kunna existera i en värld där inte han finns med i?
Hur ska jag kunna bli den glada och lyckliga människan igen, den som jag var när jag var med honom?
Hur ska jag kunna ta ett andetag, utan att sakna doften av honom?
Hur ska jag kunna känna den tryggheten igen, den som jag kände med honom?
Hur ska jag någonsin kunna klara av att ta ngn i handen, och lé, när det inte är hans hand?
Hur ska jag någonsin kunna ta mig igenom allt jobbigt, utan hans tröstande ord?
Hur ska jag någonsin igen kunna krypa upp i någons famn, efter en lång dag och bara slappna av, när det inte är hans famn?
Hur fan ska man kunna ta sig igenom något liknande?

Jag önskar så mycket att det fanns mer tid. Mer tid med dig. Känns som om jag haft dig i några sekunder av mitt liv. Sekunder av lycka och kärlek. men jag vill ha mer. kom hem.
Jag saknar och älskar dig.
föralltid.

Jag vet inte om jag ska säga tyvärr eller äntligen.
men födelsedagsfirandet är över åtminstone.
har varit några jobbiga, men trevliga dagar.

Gårdagen började jag med att städa och göra iordning tårta och cheesecake osv.
Farmor och faster med kusiner kom som en överraskning och firade lite.
även Petra och Oliver, vilket gjorde min dag. Tycker så mkt om dem.
Thomas kom en sväng. och syster var här igår också :)

När alla gått hem började jag göra iordning middagen, och emma kom.
Vi hade det riktigt mysigt. Men när vi väl kom ut på krogen var det ingen höjdare. jag blev påmind om varför jag aldrig går ut iaf. så jäkla tråkigt på krogen. Så vi tog en max och åkte hem.

idag har jag haft familjen här hela dagen. har varit jättemysigt. Fick lite grodor till min samling och sådär.
och av therese, johan och jens fick jag en helkroppsmassage! är nog egentligen riktigt välbehövligt.
Ett otroligt fint kort fick jag också. Det fick mig att börja gråta där mitt i allt.

"Grattis på 20-årsdagen
Vi önskar dig en fin dag med mycket glädje och kärlek.

Du är en stark person med ett varmt hjärta som ställer upp för dina nära och kära,
även fast du möter egna motgångar.
Men nu är det dags du pysslar om dig själv,
så vi har reserverat ett presentkort hos kroppåzånt åt Dig.
Det är 90 minuters helkroppsmassage.

Du om någon är verkligen värd det!
Vi älskar dig.

önskar Therese, Johan och Jens."

jag har verkligen en fin familj.

Och min älskade söta mormor skrev ett sms till mig! ett långt också! Vet ni hur stort det är? Började gråta då också. blev så stolt över henne. Åh, jag älskar min familj så mkt.

Fast mina dagar har varit väldigt fina är jag glad dem är över. det är utmattande att anstränga sig för att trycka bort det dåliga. om jag inte gör det skulle jag aldrig orka igenom såna här dagar. Just nu känner jag bara för att lägga mig ner.
Men känner att än är det inte dags att sova.
Tabletterna har funkat också. är en läskig känsla bara. har aldrig någonsin tagit ngn medicin för ngt liknande. tar knappt värktabletter. Så det är obehaglig känsla. men jag får iaf sova. det är det viktigaste.
Känner att jag verkligen inte skulle orka längre utan sömn.

Och imorn ska jag väl fortsätta försöka ringa runt. Förstår inte att det ska vara så svårt att få hjälp. jag orkar inte bära på det här själv längre. Och alla runt omkring mig försöker verkligen det vet jag mkt v'äl. Men de vet inte vad de ska säga, eller göra. Och det skulle inte jag heller veta. Så jag behöver hjälp att bearbeta detta.

Men samtidigt känns det som så att om jag börjar bearbeta det hela, då erkänner jag på något sätt att han verkligen är borta. känns som om jag ger upp.
Åh, jag är så less på blandade känslor. så otroligt utmattande att känna så skilda saker samtidigt hela tiden.
huvudet börjar liksom snurra på en.