idag gjorde jag något som jag vet att jag verkligen behöver. Och det är inte tack vare mig jag gjorde det. utan tack vare mina fina föräldrar.

en bekant till pappa som jobbar inom vården ordnade så att om jag bara skickade ett mail, eller lämnade ett telefonsvar hos ungdomsmottagningen så skulle de prioritera mig. De skulle se till att jag fick hjälp.
Detta skrämmer livet ur mig. De kommer säkert vilja veta hur jag mår, och det har jag inget bra svar på. För jag kan inte förklara det. Och de kommer säkert vilja veta en massa detaljer, som jag inte kan prata om utan att bryta ihop. Och det kommer vara så otroligt jobbigt, att jag inte kommer veta vilket ben jag ska stå på.

Men längst inne vet jag att detta är något som jag behöver. Trots att jag bara genom vetskapen om detta knappt har orkat igenom dagen. Jag vill ha hjälp, samtidigt som att det känns som att om jag skaffar hjälp så accepterar jag att han är borta. och det vägrar jag göra. Jag kommer aldrig kunna acceptera att han är borta.

Nu vet jag ju inte ens när de på ungdomsmottagningen kommer ringa, skickade ett mail idag. ett uselt mail. jag visste inte vad jag skulle skriva. känns inte som att jag förklarade hur allvarligt dåligt jag mår, men det är inget jag kan förklara i ett mail som jag inte har en aning om vem som läser. som att skicka ett mail till en vilt främmande person och hoppas på det bästa. Då är det svårt att förklara allt. Och jag lär bli livrädd om/när de ringer upp mig. och jag kommer vara livrädd för att gå dit. jag vet inte hur jag ska orka.

Jag vet bara att jag aldrig komma orka leva mitt liv utan honom, om jag inte tar hjälp av andra. och jag vet att han hade velat att jag skulle försöka må bra. Så detta är mitt försök, mitt försök att få mig att leva igen. precis som Andreas hade velat.