1 oktober
Äntligen är den förbannade månaden september slut.
Vet inte vad det är, men min rygg gör så förbannat ont just nu. tog mig ungefär två timmar att kliva upp ur sängen imorse. Vet inte om det kanske var att jag var på massagen? Att hon liksom fixade till min rygg lite och sen började jag jobba osv och fuckade upp den mer än vanligt? Jag vet inte. Men har så otroligt ont. Fick lite starkare värktabletter av syster idag iaf. alvedon och liknande hjälper ju faktiskt inte för fem öre. då får jag knarka dem...
Tyvärr så betyder min ryggvärk dåligt humör också. värre än vanligt. men jag orkar inte vara glad när jag har ständigt ont. det är ju aldrig bra! antingen har jag lite ont, eller mkt ont. jag är aldrig utan smärtan.
Har också försökt förmå mig själv att kika runt på en hemsida som kuratorn tipsade mig om.
Vimil. vi som mist någon mitt i livet.
Men jag kan bara inte förmå mig själv. jag kan inte vara inne på en sida som handlar om ngn som mist ngn, som handlar om hur jag ska gå vidare för att JAG har mist ngn. Jag kan inte förmå mig själv att acceptera det.
Jag vill inte ha mist honom. jag vill bara ha honom här hos mig. få krypa upp i hans famn. dra fingrarna genom hans hår, skatta med honom, gråta med honom. kyssa honom. jag saknar att bara få vara med honom. och det gör så ont att sakna någon på det här sättet. Att önska att få veta.
Och alla säger att jag är så in i helvetes stark, att jag är duktig, godhjärtat, och att jag kommer klara mig igenom det här.
men jag kan faktiskt inte se det. jag orkar inte mer. "det kommer alltid en morgondag" - men om jag inte vill ha en morgondag då? Om jag inte vill må såhär en endaste dag till? Om jag inte orkar med det här ngt mer? För jag orkar faktiskt inte. jag vet inte vart folk ser min styrka ngnstans. Att fortsätta att andas är inte starkt. att börja leva ett liv. det vore starkt. men jag lever inte.
Och man måste visst nå botten för att kunna må bättre igen. men jag vet inte vart fan min botten är. För jag mår bara sämre och sämre. men det tar då aldrig slut. och jag orkar bara inte.
Vet inte vad det är, men min rygg gör så förbannat ont just nu. tog mig ungefär två timmar att kliva upp ur sängen imorse. Vet inte om det kanske var att jag var på massagen? Att hon liksom fixade till min rygg lite och sen började jag jobba osv och fuckade upp den mer än vanligt? Jag vet inte. Men har så otroligt ont. Fick lite starkare värktabletter av syster idag iaf. alvedon och liknande hjälper ju faktiskt inte för fem öre. då får jag knarka dem...
Tyvärr så betyder min ryggvärk dåligt humör också. värre än vanligt. men jag orkar inte vara glad när jag har ständigt ont. det är ju aldrig bra! antingen har jag lite ont, eller mkt ont. jag är aldrig utan smärtan.
Har också försökt förmå mig själv att kika runt på en hemsida som kuratorn tipsade mig om.
Vimil. vi som mist någon mitt i livet.
Men jag kan bara inte förmå mig själv. jag kan inte vara inne på en sida som handlar om ngn som mist ngn, som handlar om hur jag ska gå vidare för att JAG har mist ngn. Jag kan inte förmå mig själv att acceptera det.
Jag vill inte ha mist honom. jag vill bara ha honom här hos mig. få krypa upp i hans famn. dra fingrarna genom hans hår, skatta med honom, gråta med honom. kyssa honom. jag saknar att bara få vara med honom. och det gör så ont att sakna någon på det här sättet. Att önska att få veta.
Och alla säger att jag är så in i helvetes stark, att jag är duktig, godhjärtat, och att jag kommer klara mig igenom det här.
men jag kan faktiskt inte se det. jag orkar inte mer. "det kommer alltid en morgondag" - men om jag inte vill ha en morgondag då? Om jag inte vill må såhär en endaste dag till? Om jag inte orkar med det här ngt mer? För jag orkar faktiskt inte. jag vet inte vart folk ser min styrka ngnstans. Att fortsätta att andas är inte starkt. att börja leva ett liv. det vore starkt. men jag lever inte.
Och man måste visst nå botten för att kunna må bättre igen. men jag vet inte vart fan min botten är. För jag mår bara sämre och sämre. men det tar då aldrig slut. och jag orkar bara inte.