14 juli
Ännu en jobbig dag. Alla dagar är jobbiga. men på sista tiden har det vart ont om mindre dåliga stunder.
allt är jobbigt, och alla datum är jobbigt.
bara för ngn dag sedan var det 8 veckor sedan, och vår 6-månadersdag. på samma dag.
sen var det min födelsedag. Den dagen jag funnits i världen i 20 år. jag ville så gärna dela den dagen med honom.
och idag.. idag är det den 14.onde.
detta datum, två månader tillbaka. Det var det datumet jag sist såg honom. det var det datumet jag åkte därifrån, hem till min lägenhet, för att hämta rena kläder.
Det var det datumet.. det sista han sa var "vi syns imorn" och gav mig en puss.
Det var bara en flyktig puss, en vi-syns-imorgon-puss. ingen avskedspuss. ingen, vi-kommer-aldrig-se-varann-igen-puss.
Visste han den sekunden han sa att vi syns imorn, visste han då att han ljög? visste han redan då vad han planerade att göra? Och om han visste det, hur kunde han ljuga så grovt för mig?
Hur kunde han bara lämna mig? Jag har sagt så många ggr att han är det bästa jag har, att jag aldrig vill vara utan honom. och han lämnar mig? Det får mig att känna mig så otilräcklig. Min kärlek var inte nog, inte för att hjälpa honom, eller för att få honom att stanna. Kunde jag ha gjort mer? Ja, det kunde jag. jag kunde ha ansträngt mig mer för att släppa in honom. sådär nära som ingen annan någonsin varit nära mig. Men jag var rädd. jag var livrädd. Jag hade mina ärr, mina öppna sår. Men jag kämpade, jag kämpade för att släppa in honom. Men jag kanske inte kämpade nog.
Ibland är det inte tillräckligt att älska någon. ibland räcker det helt enkelt inte. Och det gör så ont i mig.
Jag ville att min kärlek skulle räcka. Men en persons kärlek kan inte täcka allt. Han behövde så mycket mer. och det gör så ont i mig att jag inte kunde ge honom det.
Jag saknar honom så hemskt mkt. obeskrivligt mycket.
Och jag kan inte sluta leta efter honom. vart jag än går, jag kollar efter honom. hela min synfält granskas. Jag rår inte för det. Och jag hoppas så att jag ska se honom. Den där långa vackra kroppen. Jag skulle känna igen den vart jag än var.
kom hem, jag saknar dig. och jag tänker inte sluta. inte med att sakna dig, och inte med att älska dig. och inte med att hoppas.
allt är jobbigt, och alla datum är jobbigt.
bara för ngn dag sedan var det 8 veckor sedan, och vår 6-månadersdag. på samma dag.
sen var det min födelsedag. Den dagen jag funnits i världen i 20 år. jag ville så gärna dela den dagen med honom.
och idag.. idag är det den 14.onde.
detta datum, två månader tillbaka. Det var det datumet jag sist såg honom. det var det datumet jag åkte därifrån, hem till min lägenhet, för att hämta rena kläder.
Det var det datumet.. det sista han sa var "vi syns imorn" och gav mig en puss.
Det var bara en flyktig puss, en vi-syns-imorgon-puss. ingen avskedspuss. ingen, vi-kommer-aldrig-se-varann-igen-puss.
Visste han den sekunden han sa att vi syns imorn, visste han då att han ljög? visste han redan då vad han planerade att göra? Och om han visste det, hur kunde han ljuga så grovt för mig?
Hur kunde han bara lämna mig? Jag har sagt så många ggr att han är det bästa jag har, att jag aldrig vill vara utan honom. och han lämnar mig? Det får mig att känna mig så otilräcklig. Min kärlek var inte nog, inte för att hjälpa honom, eller för att få honom att stanna. Kunde jag ha gjort mer? Ja, det kunde jag. jag kunde ha ansträngt mig mer för att släppa in honom. sådär nära som ingen annan någonsin varit nära mig. Men jag var rädd. jag var livrädd. Jag hade mina ärr, mina öppna sår. Men jag kämpade, jag kämpade för att släppa in honom. Men jag kanske inte kämpade nog.
Ibland är det inte tillräckligt att älska någon. ibland räcker det helt enkelt inte. Och det gör så ont i mig.
Jag ville att min kärlek skulle räcka. Men en persons kärlek kan inte täcka allt. Han behövde så mycket mer. och det gör så ont i mig att jag inte kunde ge honom det.
Jag saknar honom så hemskt mkt. obeskrivligt mycket.
Och jag kan inte sluta leta efter honom. vart jag än går, jag kollar efter honom. hela min synfält granskas. Jag rår inte för det. Och jag hoppas så att jag ska se honom. Den där långa vackra kroppen. Jag skulle känna igen den vart jag än var.
kom hem, jag saknar dig. och jag tänker inte sluta. inte med att sakna dig, och inte med att älska dig. och inte med att hoppas.
Postat av: Anita
Det är väl det som är värsta biten, att dom inte tänker på andra när dom planerar och vad som händer med dom efteråt. Min svägerska tog ju livet av sig och efterlämnade 3 tonårspojkar, en bor i den här trappuppgången vi bor, alldeles bredvid mej, Jonny, om du vet vem han är.
Tusen styrkekramar till dig!!!