Jag vill aldrig kliva upp på morgonen. Vad ska jag kliva upp till?
ytterligare en dag fylld med oro, med funderingar och med tårar.
jag vill inte kliva upp till det. när jag väl sover. det är den bästa stunden som finns. Då känner jag inget, då är allt som vanligt. förutom att jag sover själv.

kroppen är så otroligt utmattad. magen värker, ryggen värker, jag orkar knappt lyfta armarna. benen vill liksom inte lyda.
och trots detta. jag gör precis allt som förväntas av mig. jag går på jobbet, jag gör det jag ska. Jag kommer hem, gör det jag ska. pratar och myser med vänner. ler och skrattar. Jag gör det som förväntas av mig. Men jag vill inte göra det. för jag gör det inte på riktigt. jag är där, men ändå inte. ungefär som att min kropp är där, men själen ligger någonannanstan och orkar inte ta tag i det här nu. Min själv, mitt inre. Det är trasig. det är i småbitar, krossat. och jag vet inte hur jag ska kunna laga det igen.

åh, älskade andreas, älskade älskade lilla vän. kan du inte bara bli hittad? jag vill bara få veta. jag orkar inte gå i detta ovetande längre. snälla du. kom tillbaka.