Jag vet inte om jag ska säga tyvärr eller äntligen.
men födelsedagsfirandet är över åtminstone.
har varit några jobbiga, men trevliga dagar.

Gårdagen började jag med att städa och göra iordning tårta och cheesecake osv.
Farmor och faster med kusiner kom som en överraskning och firade lite.
även Petra och Oliver, vilket gjorde min dag. Tycker så mkt om dem.
Thomas kom en sväng. och syster var här igår också :)

När alla gått hem började jag göra iordning middagen, och emma kom.
Vi hade det riktigt mysigt. Men när vi väl kom ut på krogen var det ingen höjdare. jag blev påmind om varför jag aldrig går ut iaf. så jäkla tråkigt på krogen. Så vi tog en max och åkte hem.

idag har jag haft familjen här hela dagen. har varit jättemysigt. Fick lite grodor till min samling och sådär.
och av therese, johan och jens fick jag en helkroppsmassage! är nog egentligen riktigt välbehövligt.
Ett otroligt fint kort fick jag också. Det fick mig att börja gråta där mitt i allt.

"Grattis på 20-årsdagen
Vi önskar dig en fin dag med mycket glädje och kärlek.

Du är en stark person med ett varmt hjärta som ställer upp för dina nära och kära,
även fast du möter egna motgångar.
Men nu är det dags du pysslar om dig själv,
så vi har reserverat ett presentkort hos kroppåzånt åt Dig.
Det är 90 minuters helkroppsmassage.

Du om någon är verkligen värd det!
Vi älskar dig.

önskar Therese, Johan och Jens."

jag har verkligen en fin familj.

Och min älskade söta mormor skrev ett sms till mig! ett långt också! Vet ni hur stort det är? Började gråta då också. blev så stolt över henne. Åh, jag älskar min familj så mkt.

Fast mina dagar har varit väldigt fina är jag glad dem är över. det är utmattande att anstränga sig för att trycka bort det dåliga. om jag inte gör det skulle jag aldrig orka igenom såna här dagar. Just nu känner jag bara för att lägga mig ner.
Men känner att än är det inte dags att sova.
Tabletterna har funkat också. är en läskig känsla bara. har aldrig någonsin tagit ngn medicin för ngt liknande. tar knappt värktabletter. Så det är obehaglig känsla. men jag får iaf sova. det är det viktigaste.
Känner att jag verkligen inte skulle orka längre utan sömn.

Och imorn ska jag väl fortsätta försöka ringa runt. Förstår inte att det ska vara så svårt att få hjälp. jag orkar inte bära på det här själv längre. Och alla runt omkring mig försöker verkligen det vet jag mkt v'äl. Men de vet inte vad de ska säga, eller göra. Och det skulle inte jag heller veta. Så jag behöver hjälp att bearbeta detta.

Men samtidigt känns det som så att om jag börjar bearbeta det hela, då erkänner jag på något sätt att han verkligen är borta. känns som om jag ger upp.
Åh, jag är så less på blandade känslor. så otroligt utmattande att känna så skilda saker samtidigt hela tiden.
huvudet börjar liksom snurra på en.