Jag förstår inte.
ska jag sluta se honom som min pojkvän?
Ska jag släppa allt hopp och sörja honom som om han vore död?
vad fan ska man egentligen göra?

Jag försökte precis sova, tagit sömntablett och allt. men kroppen har vant sig vid dem, jag kan inte påstå att de direkt hjälper längre. och det är väl inte meningen heller att de ska hjälpa hur länge som helst.
Men när jag inte kan sova, då funderar jag. Och jag vet inte hur man ska gå vidare från det här. vad jag ska ställa in mig på och vad jag ska sörja för. Ska jag sörja för att han är försvunnen, och samtidigt hoppas att han kommer tillbaka? Eller ska jag sörja honom som att han har dött?

Det skulle varit så mycket enklare om han varit med i en bilolycka eller ngt. Jag vet att det låter så otroligt hemskt. och jag vet att det är lika jobbigt att förlora någon i en olycka. Men förlorar man någon i en olycka så vet man åtminstonde vad som har hänt. man slipper ovetskapen, och oron och funderingarna.

Och jag måste åka till fränsta. jag skjuter upp det hela tiden. Jag vill åka dit, jag vill åka dit i lugn och ro och ta farväl av lägenheten åtminstone. och jag vill i lugn och ro få plocka ihop de saker jag vill ha. Men samtidigt. det är en mardröm att bara tänka tanken att åka dit. att veta att det antagligen är sista gången jag sätter foten i den lägenheten, där alla mina fina minnen utspelar sig. Och att han inte kommer få ha den lägenheten kvar.

För vad folk än säger, så kommer jag inte sluta hoppas. det är helt omöjligt att sluta hoppas utan några svar. och jag vet mkt väl hur länge sen det är han försvann. och jag vet mkt väl hur små chanserna är att han skulle komma tillbaka, vid liv åtminstonde. Jag vet allt det där. men jag måste få ha mitt hopp.

---

En sak jag blev så otroligt ledsen över. förra helgen var jag, Petra och Linda ut. Vi hade det jättemysigt hemma hos Petra först och jätteroligt nere på stan sedan.
Och på måndagen där får jag frågan: "men hur kan du gå ut efter allt som har hänt, får du inte dåligt samvete?"

Såna där frågor får jag dåligt samvete av. de mår jag dåligt av och dem blir jag så ledsen och arg på.
Om jag för en kväll. en endaste kväll känner att jag orkar trycka undan allt dåligt, och går ut och har roligt med människor jag tycker om. Gör jag då fel? Gör jag fel när jag anstränger mig på alla möjliga olika vis att komma ur min situation med psyket i behåll? Om jag då behöver gå och och ta ngn drink och dansa arslet av mig på dansgolvet. då gör jag det.
Jag vet att Andreas skulle vara stolt över mig. att jag är stark nog att jag orkar ta en sådan kväll, att jag försöker leva mitt liv.
Alla kvällar är inte sådana. ikväll är inte sån. ikväll vill jag bara lägga mig och somna och inte kliva upp ur sängen igen. Men vetni. Jag måste. Jag är inte dum. jag har insikten att jag måste orka mig igenom det här. det måste jag. hur ont och jobbigt det än är så måste jag. och om då en utekväll ngn gång då och då behövs. då är det det jag gör. är det att bryta ihop som behövs. då bryter jag ihop.
Jag gör det jag måste för att överleva detta. Så jag förstår inte hur någon har mage att komma med sådana frågor. Man kan inte döma någon och dennes handlingar, när den är i en situation som du aldrig ens skulle kunna föreställa dig i din värsta mardröm.