Jag hatar det här. jag känner ett så stort hat mot situationen jag är i att jag ibland inte vet vilket ben jag ska stå på.

Jobbet, det är nog min stora räddning just nu. där får jag vara glad och mig själv och släppa tankarna på allt skit för en stund. vilket har lett till att jag har jobbat 8 dagar på raken. 8 dagar är mkt som det är, men jobbar man inom vården kan det bli tungt. det var jävligt skönt att kliva av passet idag faktiskt. men just nu skulle jag inte tveka till att jobba ännu en dag. så skönt att bara släppa allt för några timmar.

De kommer säga upp lägenheten. Den finns där augusti ut. jag kan inte ens förklara känslorna som det skapar inom mig. Han är verkligen borta. blir så... absolut på något sätt. ungefär som ett bevis på att han inte kommer tillbaka. Och det gör ont. fruktansvärt ont. Ska åka dit något snart, och jag ska ta varenda liten pryl som är viktigt för mig, och som jag vet är viktigt för honom, som jag vet att han skulle vilja att jag tar hand om. Det kommer bli jävligt jobbigt, och det kommer vara jobbigt att behålla sakerna. samtidigt som det är ett sätt att ha honom nära mig, så är det jävligt jobbigt att hela tiden bli påmind.

allting är så fruktansvärt jobbigt. jag vill bara att stenen på min bröstkorg ska försvinna. jag vill inte ha den tryckande känslan längre. jag vill inte behöva bita mig i läppen för att låta bli att gråta varje gång jag tänker på honom. jag vill slippa vakuumet som jag har runt omkring mig. jag vill slippa oron och sorgen.

Om jag bara kunde få honom tillbaka. Det är så otroligt svårt att förklara hur det känns, hur jag mår. Jag mår inte bra. men jag klarar aldrig av att känna efter hur dåligt jag egentligen mår. skulle nog bli alldeles för mycket för mig.

Jag är iaf hemma i holm hos mamma och pappa tills på fredag. skönt att komma bort en sväng. otroligt skönt. har bara lite dåligt samvete mot mina småbäbisar därhemma. har knappt haft tid/ork att ens säga hej till dem när jag jobbat så mycket. men syster skulle ge dem lite mat medans jag är borta. så då får dem nog lite kärlek där också. Något positivt i det hela är att de har fått stora nya burar. flickorna har en bur som är två meter lång! de blev så glada när de flyttade in.

Nu ska jag försöka sova. ännu svårare att sova när det inte är min egen säng. och inte med de nyheterna jag fick idag. men jag ska inte upp för ngt speciellt imorn. så får väl ligga och dra mig hela dagen då.

jag saknar dig, så det värker i både hjärta och lungor.

Än en gång. än en gång måste jag göra något som skulle vara så stort för dig och mig. och jag gör det utan dig.

Marsvinen flyttade idag, inte härifrån. utan bara till större.
Var och köpte en begagnad bokhylla. som med hjälp utav pappa förvandlades till en så otroligt fin, och otroligt stor bur. mina små damer bor nu väldigt stort. och det är de otroligt nöjda över. jag bara satt och kolla på dem när de utforskade sitt nya hem. och jag tyckte att du skulle vara med. du skulle verkligen ha varit där med mig. du skulle sett vad glada de blev. du skulle blivit glad.

självklart fick pojkarna större också. de fick ta över flickornas gamla bur. men eftersom pojkarna bara är 2 är den alldeles tillräckligt för dem. men lite dåligt samvete har jag att de inte också fick sådär otroligt stort som flickorna. Men det kanske löser sig sedan. Nu har ingen av dem för små burar iaf, vilket båda hade innan.

Men älskling. jag vet inte vad jag ska ta mig till.
och snart måste jag tömma din lägenhet. eller ingen tvingar mig väl att vara där. Men jag måste, jag måste ta med saker som betydde mkt för dig.
din sonicjacka måste jag ta. det är din allra dyrbarase ägodel, som du alltid säger om den. så den måste jag ta om hand, så den inte hamnar i fel händer. och tamagotchis. jag kan inte ta alla. men de är en del av dig, så jag kan inte bara låta dem rinna bort ur dina och mina händer. och dina spel. alla dina spel.
allt sånt där som är så viktigt för dig. ska jag bara låta det hamna i en kartong någonstans?
det har jag inte hjärta till.
åh jag vet inte vad jag ska göra.
och jag saknar dig så det gör ont i mig.

kom hem.

Mats ringde idag.
De hade vart i lägenheten igår. och börjat plocka ner saker i kartonger.
Han frågade om det var något speciellt jag ville ha..

Han kommer verkligen inte hem igen.
han kommer inte komma hem till mig.
jag kommer måsta leva utan honom.

Ikväll vill jag inte leva mitt eget liv, jag vill låna någon annans. någon glad och lycklig.
Någon som inte är jag. jag vill inte vara jag just ikväll.

jag ber dig. snälla älskade. kom hem. jag vet att du inte vill.
Jag vet att du inte orkar vara du, att du inte orkar leva ditt liv.
Jag vet att du inte orkar med allt det jobbiga.
Men snälla, för min skull. för nu orkar inte jag.

När trycket är så hårt mot bröstkorgen att du knappt kan andas. vad gör du då?
vad gör man, när det känns som om du har en sten som väger ett ton på börstkorgen?
Vad gör du, när den person du andades för, inte finns hos dig mer?
vad gör du, när du förlorar ditt hopp, hoppet om din egna framtid?
vad gör du, när lycka ocg glädje byts ut mot förtvivlan, på bara några sekunder?
vad fan gör man? Vad fan ska jag göra?

Jag vill aldrig kliva upp på morgonen. Vad ska jag kliva upp till?
ytterligare en dag fylld med oro, med funderingar och med tårar.
jag vill inte kliva upp till det. när jag väl sover. det är den bästa stunden som finns. Då känner jag inget, då är allt som vanligt. förutom att jag sover själv.

kroppen är så otroligt utmattad. magen värker, ryggen värker, jag orkar knappt lyfta armarna. benen vill liksom inte lyda.
och trots detta. jag gör precis allt som förväntas av mig. jag går på jobbet, jag gör det jag ska. Jag kommer hem, gör det jag ska. pratar och myser med vänner. ler och skrattar. Jag gör det som förväntas av mig. Men jag vill inte göra det. för jag gör det inte på riktigt. jag är där, men ändå inte. ungefär som att min kropp är där, men själen ligger någonannanstan och orkar inte ta tag i det här nu. Min själv, mitt inre. Det är trasig. det är i småbitar, krossat. och jag vet inte hur jag ska kunna laga det igen.

åh, älskade andreas, älskade älskade lilla vän. kan du inte bara bli hittad? jag vill bara få veta. jag orkar inte gå i detta ovetande längre. snälla du. kom tillbaka.

Ännu en jobbig dag. Alla dagar är jobbiga. men på sista tiden har det vart ont om mindre dåliga stunder.
allt är jobbigt, och alla datum är jobbigt.
bara för ngn dag sedan var det 8 veckor sedan, och vår 6-månadersdag. på samma dag.
sen var det min födelsedag. Den dagen jag funnits i världen i 20 år. jag ville så gärna dela den dagen med honom.
och idag.. idag är det den 14.onde.
detta datum, två månader tillbaka. Det var det datumet jag sist såg honom. det var det datumet jag åkte därifrån, hem till min lägenhet, för att hämta rena kläder.
Det var det datumet.. det sista han sa var "vi syns imorn" och gav mig en puss.
Det var bara en flyktig puss, en vi-syns-imorgon-puss. ingen avskedspuss. ingen, vi-kommer-aldrig-se-varann-igen-puss.

Visste han den sekunden han sa att vi syns imorn, visste han då att han ljög? visste han redan då vad han planerade att göra? Och om han visste det, hur kunde han ljuga så grovt för mig?

Hur kunde han bara lämna mig? Jag har sagt så många ggr att han är det bästa jag har, att jag aldrig vill vara utan honom. och han lämnar mig? Det får mig att känna mig så otilräcklig. Min kärlek var inte nog, inte för att hjälpa honom, eller för att få honom att stanna. Kunde jag ha gjort mer? Ja, det kunde jag. jag kunde ha ansträngt mig mer för att släppa in honom. sådär nära som ingen annan någonsin varit nära mig. Men jag var rädd. jag var livrädd. Jag hade mina ärr, mina öppna sår. Men jag kämpade, jag kämpade för att släppa in honom. Men jag kanske inte kämpade nog.
Ibland är det inte tillräckligt att älska någon. ibland räcker det helt enkelt inte. Och det gör så ont i mig.
Jag ville att min kärlek skulle räcka. Men en persons kärlek kan inte täcka allt. Han behövde så mycket mer. och det gör så ont i mig att jag inte kunde ge honom det.

Jag saknar honom så hemskt mkt. obeskrivligt mycket.
Och jag kan inte sluta leta efter honom. vart jag än går, jag kollar efter honom. hela min synfält granskas. Jag rår inte för det. Och jag hoppas så att jag ska se honom. Den där långa vackra kroppen. Jag skulle känna igen den vart jag än var.

kom hem, jag saknar dig. och jag tänker inte sluta. inte med att sakna dig, och inte med att älska dig. och inte med att hoppas.

Det gör så fruktansvärt ont.
hur ska jag kunna existera i en värld där inte han finns med i?
Hur ska jag kunna bli den glada och lyckliga människan igen, den som jag var när jag var med honom?
Hur ska jag kunna ta ett andetag, utan att sakna doften av honom?
Hur ska jag kunna känna den tryggheten igen, den som jag kände med honom?
Hur ska jag någonsin kunna klara av att ta ngn i handen, och lé, när det inte är hans hand?
Hur ska jag någonsin kunna ta mig igenom allt jobbigt, utan hans tröstande ord?
Hur ska jag någonsin igen kunna krypa upp i någons famn, efter en lång dag och bara slappna av, när det inte är hans famn?
Hur fan ska man kunna ta sig igenom något liknande?

Jag önskar så mycket att det fanns mer tid. Mer tid med dig. Känns som om jag haft dig i några sekunder av mitt liv. Sekunder av lycka och kärlek. men jag vill ha mer. kom hem.
Jag saknar och älskar dig.
föralltid.

Jag vet inte om jag ska säga tyvärr eller äntligen.
men födelsedagsfirandet är över åtminstone.
har varit några jobbiga, men trevliga dagar.

Gårdagen började jag med att städa och göra iordning tårta och cheesecake osv.
Farmor och faster med kusiner kom som en överraskning och firade lite.
även Petra och Oliver, vilket gjorde min dag. Tycker så mkt om dem.
Thomas kom en sväng. och syster var här igår också :)

När alla gått hem började jag göra iordning middagen, och emma kom.
Vi hade det riktigt mysigt. Men när vi väl kom ut på krogen var det ingen höjdare. jag blev påmind om varför jag aldrig går ut iaf. så jäkla tråkigt på krogen. Så vi tog en max och åkte hem.

idag har jag haft familjen här hela dagen. har varit jättemysigt. Fick lite grodor till min samling och sådär.
och av therese, johan och jens fick jag en helkroppsmassage! är nog egentligen riktigt välbehövligt.
Ett otroligt fint kort fick jag också. Det fick mig att börja gråta där mitt i allt.

"Grattis på 20-årsdagen
Vi önskar dig en fin dag med mycket glädje och kärlek.

Du är en stark person med ett varmt hjärta som ställer upp för dina nära och kära,
även fast du möter egna motgångar.
Men nu är det dags du pysslar om dig själv,
så vi har reserverat ett presentkort hos kroppåzånt åt Dig.
Det är 90 minuters helkroppsmassage.

Du om någon är verkligen värd det!
Vi älskar dig.

önskar Therese, Johan och Jens."

jag har verkligen en fin familj.

Och min älskade söta mormor skrev ett sms till mig! ett långt också! Vet ni hur stort det är? Började gråta då också. blev så stolt över henne. Åh, jag älskar min familj så mkt.

Fast mina dagar har varit väldigt fina är jag glad dem är över. det är utmattande att anstränga sig för att trycka bort det dåliga. om jag inte gör det skulle jag aldrig orka igenom såna här dagar. Just nu känner jag bara för att lägga mig ner.
Men känner att än är det inte dags att sova.
Tabletterna har funkat också. är en läskig känsla bara. har aldrig någonsin tagit ngn medicin för ngt liknande. tar knappt värktabletter. Så det är obehaglig känsla. men jag får iaf sova. det är det viktigaste.
Känner att jag verkligen inte skulle orka längre utan sömn.

Och imorn ska jag väl fortsätta försöka ringa runt. Förstår inte att det ska vara så svårt att få hjälp. jag orkar inte bära på det här själv längre. Och alla runt omkring mig försöker verkligen det vet jag mkt v'äl. Men de vet inte vad de ska säga, eller göra. Och det skulle inte jag heller veta. Så jag behöver hjälp att bearbeta detta.

Men samtidigt känns det som så att om jag börjar bearbeta det hela, då erkänner jag på något sätt att han verkligen är borta. känns som om jag ger upp.
Åh, jag är så less på blandade känslor. så otroligt utmattande att känna så skilda saker samtidigt hela tiden.
huvudet börjar liksom snurra på en.

Jag är så utmattad.
Allt tar så hårt på mig. Att jobba hela dagen slet nog på mig. Men att sedan åka hem för att rensa 5 liter jordgubbar, ordna med kött, marinera och stå i. Storhandla, städa åt marsvinen plus att städa vardagsrummet. det sliter hårt. skulle egentligen städa rummet också. men jag har helt enkelt ingen ork.

Jonas ringde förut. jag vet att han innerst inne vill väl. Men det är en person som jag knappt klarar av att prata med. Man ringer inte till ngn som har en stor kris och säger åt den personen att gaska upp sig, att det inte är fel att skaffa en ny pojkvän. och för att spä på det hela spy galla över personer som jag tycker om och som har ställt upp för mig och som jag litar på. Man gör inte så. Inte två månader efter att ens älskade har försvunnit. Jag anser att det är så jävla fel.

Till råga på allt ska man fylla år också. Fyller 20 år imorn. Jag har ingen ork eller lust att fylla år eller göra ngt av dagen.
Farmor skulle väl komma ngt under dagen och säga grattis. Och Petra och Oliver, om petra varpigg nog. hon var riktigt risig idag på jobbet. stackarn. det är en klippa det också. sån fin människa som gör vad hon kan för att hjälpa mig. trots att hon har sitt egna. underbar är hon.
i vilket fall så blir det inget större imorn. min kära älskade emma kommer och äter middag med mig och anna. ska dra ihop en potatisgratäng och grilla lite kött. Ngt mer tänker jag inte anstränga mig med.
Och på söndag kommer min fina familj och äter middag.
Måste man göra så mkt mer? Jag har dem jag tycker om omkring mig på min 20-årsdag. Det är såklart bara en person som fattas...

Jag har åtminstone fått insomningstabletter nu. så jag hoppas innerligt att jag ska få sova ordentligt inatt. vet inte om jag orkar så många fler nätter utan sömn.
Men det kommer ju åtminstone något positivt i att komma från medelpads typ minsta by,
Jag har haft en doktor sen jag var liten, ända tills jag nyligen bytte vårdcentral. Mamma har haft samma doktor i jag vet inte hur många år. Och han kommer också till äldreboendet mamma jobbar på för att kolla på pensionärerna där. Så mamma berättade hur det var med mig och att jag behövde ngt att sova på. Han skrev såklart ut ett recept på engång. Så jag hoppas otroligt mkt att jag ska få sova ngt inatt.
Men får lite småpanik samtidigt över att ta dem.. jag hatar att ta tabletter. jag tar knappt värktabletter. men jag ska ta dem. och jag ska sova.

jag saknar dig...

vad ska man egentligen säga?
Sanningen är den. att min dag har varit förjävlig, förskräcklig. hemsk och avskyvärd.

När klockan ringde imorse fick jag använda all min viljestyrka för att ta mig upp ur sängen, om jag inte kämpar för att vilja göra saker så blir de inte gjorda. min kropp orkar inte.

Idag, just idag. är det 8 veckor sedan han försvann. Förstår ni hur lång tid det är att vara utan den man älskar? att bara vara utan är hemskt nog, men jag ska måsta plåga mig igenom att inte veta vart han är, hur han mår, om han lever. om han tänker på mig.
Det är inte bara 8 veckor sedan. Det är min och andreas 6-månadersdag. Jag hatar att jag måste vara utan honom den här dagen. jag hatar det så hjärtat värker. jag orkar inte vara utan honom något mer. Jag orkar verkligen inte.

sömn, en god natts sömn. Två månader sedan det existerade i min värld.
och idag försökte jag verkligen. jag försökte hitta någon hjälp.
Jag ringde först till vårdcentralen för att försöka få en tid med ngn kurator, så jag kan få ngn att prata med och kanske kunna få ngt att sova på.
De hänvisade mig till kuratorexpeditionen på sjukhuset. efter mkt om och men fick jag tag på någon där. Som sa att eftersom jag remissar mig själv ska jag vända mig till vårdcentralen. MEN VA? så jävla fel. så jag ringde vårdcentralen igen och sa att jag blev tillbakaskickad dit. ja, och då var kuratorn på semester?
När en person, som mår riktigt jävla dåligt. äntligt söker hjälp. då borde det väl ändå finnas hjälp att få?
inte i sverige inte. svensk sjukvårds administration är under all kritik.

Jag vet inte riktigt vart man ska vända sig nu. privata psykologer som kostar skjortan. akutpsyk? jag vet inte.
jag har ingen ork att fortsätta söka hjälp heller. man ska inte behöva anstränga sig på detta sätt för att få lite hjälp i sitt livs störta kris. det är så fel.

Vistelsen hos Mats i huddik var trevlig.
Det var skönt att vara hos människor som jag vet betyder mkt för andreas, och som andreas betyder mkt för.
Det var skönt att vara hos ngn som jag kände förstod mig, som jag inte behövde berätta hur jag mår för. De vet redan.
Och det var skönt att leka med barnen, finns det ngt som kan glädja en så mkt som ett lyckligt barn?

det enda som var jobbigt var när jag skulle gå och sova. Jag skulle nämligen sova i samma lilla nittiosäng som jag och andreas låg och trängdes i när han och jag var där och hälsade på tillsammans.
Jag kunde inte sova. Tog ganska många orosdämpande, fler än vad jag brukar göra när jag har svårt att somna. Och jag somnade, men var verkligen slö hela dagen idag.

Jag har tänkt, och funderat. Och vänt och vridit. Jag behöver hjälp. Men jag vet inte hur man gör. jag har aldrig tagit hjälp med ngt i mitt liv tidigare. vart vänder jag mig? Vad ska jag säga? Vill de verkligen hjälpa mig, jag menar. de lyssnar på hjärtskärande berättelser varje dag. Blir jag bara en i mängden som de proppar fulla med antidepp och lugnande?
Jag vill inte ha tabletter, jag vill ha hjälp! hjälp att bearbeta, att sortera, att veta vad jag ska göra med alla känslor och tankar.
För jag är tillbaka i en tom period. Jag känner inget längre. tomhet. Jag orkar inte. Jag vill orka, och jag vill känna. Jag vill lida mig igenom alla jobbiga känslor. För jag vet att det är det jag måste göra.
Jag kommer aldrig kunna gå vidare. Det vet jag. Men jag måste få hjälp att fortsätta leva. Just nu finns jag bara, jag lever inte.

natten som var var riktigt tuff.
jag hatar verkligen såna nätter. Jag orkar inte.

Jag grät mig verkligen till sömn.
Så fort jag la mig i sängen, då slog tanken mig: Jag kommer aldrig få se honom igen. Jag kommer aldrig få smeka hans kind, få stå framför honom och titta upp på honom, stå på tå för att pussa honom. Jag kommer aldrig få ligga på hans bröstkorg, känna hur det häver upp och ner i takt med hans andetag, och jag kommer aldrig få höra hans hjärta slå.
Igår kväll fanns inget hopp.

Jag kunde inte ens ligga i min egen säng. Jag kunde inte ligga i den säng som jag har delat med honom så många ggr.
Jag klarade inte av att titta mot hans sida av sängen och inse att han inte kommer ligga där igen.

Natten slutade med att jag grät mig till sömns i soffan, samtidigt som jag lyssnade på marsvinen.
Jag vet inte hur länge jag grät. Det ville aldrig sluta.

-

Imorgon bitti åker jag till huddik. Ska åka och hälsa på Mats. Ska bli riktigt skönt. Mats förstår hur jag känner, han går igenom samma sak. Men han är lugn, och inger ett lugn hos mig. Och sen får jag leka med Moa och Saga. Så söta barn.
Det ska bli skönt att komma bort. Jobbigt på sitt sätt, men skönt. Jag känner att det behövs.

Ad astra per aspera.

7 timmars sömn och 22 timmars jobb på 48 timmar är mer än vad jag klarar av.

Och jag saknar dig ikväll. så otroligt mkt. Det är en sån kväll då jag vill varva ner och bli lugn i din famn, få somna gott med dig i min närhet.

Varje dag är det samma. samma tankar. vart är du? vad har hänt? Hur mår du?
jag vill bara veta, har tjatat i en evighet om hur mkt jag bara vill veta.
men ni förstår inte hur jobbig ovissheten är. Den får kroppen att värka, oron att explodera.
jag är en orolig person. Men så orolig som jag vart de senaste veckorna. eller ja månaderna. Det är olidigt.
Jag tror hela tiden att jag inte kommer orka mer. att jag kommer falla ner hopplös på golvet.
Men jag måste orka. men det är inte för min skull jag kämpar, det är för din.
Det är för dig jag är stark.

Detta var bland det absolut jobbigaste jag har gjort.
att sitta där i lägenheten. utan honom. bland alla hans saker, hans ägodelar.
Men det ska ni veta, jag klarade det utan en mental breakdown.
Nog kom tårarna alltid. Men inte värre än att jag kunde kontrollera det.

När vi väl skulle åka därifrån, då blev det helt annat. Då ville jag inte lämna allt som var han. Hur ont det än gjorde att vara bland hans saker, kläder, ägodelar. Så kände jag mig närmare honom där.

Och Mats är en klippa. Utan honom där skulle jag inte orkat idag.
Ska nog åka ner dit i veckan, han bjöd in mig. och det känns faktiskt som att det skulle vara riktigt skönt.
Få leka med flickorna, vara med mats och anette. Jag tror jag ska göra det.
Om inte annat håller nog Moa och Saga mig sysselsatt, kanske håller de tankarna på annat håll också.

nu är jag tom. Trött. All min energi som jag hade kvar i kroppen har gått till att hålla känslorna i kontroll ikväll.
Helt slut. både i kropp och sinne.