natten som var var riktigt tuff.
jag hatar verkligen såna nätter. Jag orkar inte.

Jag grät mig verkligen till sömn.
Så fort jag la mig i sängen, då slog tanken mig: Jag kommer aldrig få se honom igen. Jag kommer aldrig få smeka hans kind, få stå framför honom och titta upp på honom, stå på tå för att pussa honom. Jag kommer aldrig få ligga på hans bröstkorg, känna hur det häver upp och ner i takt med hans andetag, och jag kommer aldrig få höra hans hjärta slå.
Igår kväll fanns inget hopp.

Jag kunde inte ens ligga i min egen säng. Jag kunde inte ligga i den säng som jag har delat med honom så många ggr.
Jag klarade inte av att titta mot hans sida av sängen och inse att han inte kommer ligga där igen.

Natten slutade med att jag grät mig till sömns i soffan, samtidigt som jag lyssnade på marsvinen.
Jag vet inte hur länge jag grät. Det ville aldrig sluta.

-

Imorgon bitti åker jag till huddik. Ska åka och hälsa på Mats. Ska bli riktigt skönt. Mats förstår hur jag känner, han går igenom samma sak. Men han är lugn, och inger ett lugn hos mig. Och sen får jag leka med Moa och Saga. Så söta barn.
Det ska bli skönt att komma bort. Jobbigt på sitt sätt, men skönt. Jag känner att det behövs.

Ad astra per aspera.