Vistelsen hos Mats i huddik var trevlig.
Det var skönt att vara hos människor som jag vet betyder mkt för andreas, och som andreas betyder mkt för.
Det var skönt att vara hos ngn som jag kände förstod mig, som jag inte behövde berätta hur jag mår för. De vet redan.
Och det var skönt att leka med barnen, finns det ngt som kan glädja en så mkt som ett lyckligt barn?

det enda som var jobbigt var när jag skulle gå och sova. Jag skulle nämligen sova i samma lilla nittiosäng som jag och andreas låg och trängdes i när han och jag var där och hälsade på tillsammans.
Jag kunde inte sova. Tog ganska många orosdämpande, fler än vad jag brukar göra när jag har svårt att somna. Och jag somnade, men var verkligen slö hela dagen idag.

Jag har tänkt, och funderat. Och vänt och vridit. Jag behöver hjälp. Men jag vet inte hur man gör. jag har aldrig tagit hjälp med ngt i mitt liv tidigare. vart vänder jag mig? Vad ska jag säga? Vill de verkligen hjälpa mig, jag menar. de lyssnar på hjärtskärande berättelser varje dag. Blir jag bara en i mängden som de proppar fulla med antidepp och lugnande?
Jag vill inte ha tabletter, jag vill ha hjälp! hjälp att bearbeta, att sortera, att veta vad jag ska göra med alla känslor och tankar.
För jag är tillbaka i en tom period. Jag känner inget längre. tomhet. Jag orkar inte. Jag vill orka, och jag vill känna. Jag vill lida mig igenom alla jobbiga känslor. För jag vet att det är det jag måste göra.
Jag kommer aldrig kunna gå vidare. Det vet jag. Men jag måste få hjälp att fortsätta leva. Just nu finns jag bara, jag lever inte.