9 juli
Sanningen är den. att min dag har varit förjävlig, förskräcklig. hemsk och avskyvärd.
När klockan ringde imorse fick jag använda all min viljestyrka för att ta mig upp ur sängen, om jag inte kämpar för att vilja göra saker så blir de inte gjorda. min kropp orkar inte.
Idag, just idag. är det 8 veckor sedan han försvann. Förstår ni hur lång tid det är att vara utan den man älskar? att bara vara utan är hemskt nog, men jag ska måsta plåga mig igenom att inte veta vart han är, hur han mår, om han lever. om han tänker på mig.
Det är inte bara 8 veckor sedan. Det är min och andreas 6-månadersdag. Jag hatar att jag måste vara utan honom den här dagen. jag hatar det så hjärtat värker. jag orkar inte vara utan honom något mer. Jag orkar verkligen inte.
sömn, en god natts sömn. Två månader sedan det existerade i min värld.
och idag försökte jag verkligen. jag försökte hitta någon hjälp.
Jag ringde först till vårdcentralen för att försöka få en tid med ngn kurator, så jag kan få ngn att prata med och kanske kunna få ngt att sova på.
De hänvisade mig till kuratorexpeditionen på sjukhuset. efter mkt om och men fick jag tag på någon där. Som sa att eftersom jag remissar mig själv ska jag vända mig till vårdcentralen. MEN VA? så jävla fel. så jag ringde vårdcentralen igen och sa att jag blev tillbakaskickad dit. ja, och då var kuratorn på semester?
När en person, som mår riktigt jävla dåligt. äntligt söker hjälp. då borde det väl ändå finnas hjälp att få?
inte i sverige inte. svensk sjukvårds administration är under all kritik.
Jag vet inte riktigt vart man ska vända sig nu. privata psykologer som kostar skjortan. akutpsyk? jag vet inte.
jag har ingen ork att fortsätta söka hjälp heller. man ska inte behöva anstränga sig på detta sätt för att få lite hjälp i sitt livs störta kris. det är så fel.
Nä, jag är inte arg på DEJ, men jag är arg på poliserna som bar sig åt så, dom har kunnat gjort allt lite smidigare, måste ha varit nå klör...barnen vart såklart livrädd och sonen skrek hela natten, måndagen efter så klagade han halsen och jag sa att så går det när man skriker för mycket, tisdagen likadant så då var jag tvungen att söka doktorn, då hade stackarn halsfluss :-D, smart o fin mamma jag är va :-D
Min son vart också rädd för poliser men en vän till oss är polis så vi träffade han några gånger så gick det över.
Jag tycker detta är fruktansvärt eftersom bla byn är liten och jag känner familjen, ovissheten måste vara hemsk men jag har varit med om ett självmordsdrama i familjen och jag var en av dom första på plats men hon (svägerska) hade ändå gjort det i sitt hem och skrivit avskedsbrev så vi slapp alla frågor, vi hade allt på papper.
Så länge man inte finner nån finns ju hopp för det är det sista som sviker en, även jag som utomstående hoppas han kommer till rätta och har hållit sig undan frivilligt.
Jag hoppas verkligen att du så småningom kan gå vidare med ditt liv och att du får bli lycklig en dag!
Styrkekram!!
Det är så jävla typiskt sjukvården... Jag blir så ARG..!!
Det är det jag sagt hela tiden..för att få rätt vård måste man vara frisk...
Fy fan för sjukvården.
Jag råkade ut för ungefär samma grej när min mor hade fått bröstcancer och jag ville prata med någon... Tror du där fanns nån just då..? Nä..man skulle tydligen begränsa sitt behov av o prata till mellan klockan 08.00 och 15.00 med paus för lunch...
Har nog dessvärre inget bra tips till dig annat än att du måste försöka igen. Andreas familj..har de kanske kontakt med någon som du kan prata med..? Eller du... ring en präst! Det finns jourhavande präster man kan ringa om du inte kan få tag på er lokala präst... Det kan vara en början för dig i alla fall.
Stor kram till dig.
Jag tänker på dig idag.
Kram Gissan
Hoppas att det löser sig för dig och att du har någon att prata med snart..Kram
Tina, ring 181875 det är nummret till unga vuxna, berätta precis hur det är och att du måste ha hjälp snarast. Jag kan inte lova att det går fort för det gör det aldrig, men prova om du inte har gjort det, det är värt ett försök.