Mats ringde mig förut.
Ska till fränsta imorn. Jag har inte varit där på nästan 7 veckor. och känslorna är så otroligt blandade.
Jag har ont i magen så jag vill kräkas. gråten ligger i en klump i halsen, ryggen värker.
Men samtidigt så känns det som att är det ngn som kan veta om det är ngt som saknas, eller är annorlunda överhuvudtaget i lägenheten så är det nog jag. förutom andreas är det jag som spenderat mest tid där, jag har för guds skull haft mitt livs finaste ögonblick i den lägenheten. Känns som om jag måste vara där, jag vill vara där. Men ändå inte.
Hoppas jag slipper bryta ihop där i lägenheten iaf. att jag är stark nog att klara av vistelsen där. lätt kommer det inte bli. Men jag tänker göra det. Jag SKA klara det.

Tur jag litar på mats, vet att om det blir för jobbigt så förstår han det.

Det är bara det att det är i den där lägenheten jag och andreas har haft våra finaste stunder.
Jag kommer ihåg våran inomhuspicknick. Jag ville så gärna ha en picknick. Men det var mitt i januari.
Men klart som fan att min pojkvän ska ge mig en picknick. Så vi gick och handlade picknickmat, bredde ut en filt på golvet och hade picknick. Låter kanske fånigt. men det var helt underbart mysigt.

Och det är i den där lägenheten som andreas berättade hur mkt han tänkt på barn, att han så gärna ville ha barn. Med mig liksom. han ville ha barn med mig. Våran planerade framtid sträckte sig så långt att vi skulle ha ett barn tillsammans.
Det var också i den lägenheten, vi bokstavligt talat tummade på att vi skulle flytta ihop. Vi lovade varandra att en dag skulle vi bo tillsammans. Andreas ville ha en tvåa. Men jag sa att det räcker inte. Vi skulle ha en trea. och det sista rummet skulle vara hans alldeles egna. hans spelrum. Han skulle få sitt spelrum.
Och eftersom att vi båda hatar att diska, skulle vi ha en diskmaskin, och jag ville ha en tvättmaskin. För tvättstugor hatar jag.

Det finns så mycket minnen från den lägenheten. Men jag ska försöka. jag ska vara stark. Måste vara hundra gånger starkare än normalt. Krävs mkt bara genom att klara av en dag här hemma. Att klara av bara en timme i den lägenheten kommer bli jobbigt. men jag lovar att jag ska försöka.
jag måste göra det, för jag älskar honom. Det är för honom som jag kämpar, som jag lever vidare och orkar andas.

Idag är en sån dag då jag egentligen inte alls vill kliva upp ur sängen.
Det är en sån dag då jag bara vill sörja, och ingenting annat.
det är en sån dag då jag saknar dig till det värker i lungorna.
En sån dag som ingen förtjänar att ha.

Idag måste jag plåga mig igenom alla måsten. måste städa, måste jobba.
jag vill inte. jag vill bara ligga och sakna dig.

jag orkar inte ens känna känslor nu. jag måste trycka bort dem. ignorera dem.
annars kommer jag aldrig överleva detta.
åh andreas, älskade lilla hjärtevän. varför gör du såhär?
varför kommer du inte hem till mig, där du hör hemma?
Jag vet inte vad jag ska kunna göra för att få hem dig.
För att få tillbaka allting, så som det ska vara.
Du och jag.

Kan psykisk smärta leda till fysisk smärta?
Jag har ont överallt. både pyskiskt och fysiskt.
och jag saknar dig.
Jag tappar orden, och jag tappar orken.
Jag klarar inte av att förklara.
Jag saknar dig.
vart är du? vart i helvete är du?

Jag orkar inte.
jag vet på fullaste allvar inte hur jag ska ta mig igenom detta.

Jag försökte verkligen, jag försökte och försökte. Jag ville så gärna släppa honom så nära inpå mig som det någonsin var möjligt. jag försökte släppa in honom, lita på honom. Och jag sa så många ggr att om han bara hade tålamod så skulle det bli så. Det tar tid för mig, jag har blivit sviken så många ggr, så att släppa in ngn, och låta dem veta mina innersta tankar och känslor. Det tar tid för mig. Men jag försökte verkligen, och jag tyckte jag gjorde det bra. Så mycket bättre än alla andra gånger. Jag visste att jag kunde lita på honom. Men varje gång jag försökte berätta hur allt var, det var som om ngt satte stopp. Det tog så emot att prata, fick inte ut några ord. Men jag försökte. Kan jag göra så mycket mer?

Och jag försökte verkligen hjälpa honom, lyssna och försöka förstå, och hjälpa. Tro mig, när jag säger att jag försökte så gott jag kunde. Jag är ingen mirakelmedicin. Men jag försökte.
Jag ville så gärna göra allting bra för honom, få bort allt det onda. Jag visste bara inte hur. Livet kommer inte med en instruktionsbok. Problem kommer inte med en instruktionsbok. Och förhållanden kommer inte med en instruktionsbok.

Men för första gången i mitt liv kände jag att det var rätt. Han och jag. det var meningen att vi skulle vara med varandra. Det var bara meningen. Vi var rätt för varandra. Och det kommer vi alltid att vara.
Jag förstår bara inte varför han gör såhär, mot den person han säger sig älska.
Men jag måste respektera hans val, det är det han skulle vilja att jag gör. Men jag vet inte hur länge till jag orkar försöka. Att kliva upp på morgonen, bara att andas in och ut tar på mina krafter. Jag vill bara ha honom tillbaka. Allt var så mycket lättare med honom i min närhet. Det var så mitt liv skulle vara, jämt. Det var hur jag såg min framtid. Med honom.
Att allt, kan ändras. På bara ett ögonblick. Det är helt otroligt.

En del av mig är borta, och jag vet verkligen inte hur jag ska klara mig utan den.

Han hittades inte idag heller. Förbannade jävla skit.
Jag blir så arg. varför kan ingen bara hitta honom?!

Det kan inte vara meningen att det ska vara såhär jävla svårt att leva, bara att andas är jobbigt.
kan du inte bara komma hem? Förstå att jag orkar inte det här. vad tänkte du på när du lämnade mig i den här sisten? Kom bara hem. låt mig slippa det här nu.

Idag söker de igen.
Jag har bävat inför den här dagen. Och det har märkts. Gått med magvärk hela dagen.
än har jag inte hört något. Och jag vet verkligen inte om jag ska se det som bra eller dåligt?
Jag vill inget hellre än att de hittar honom, samtidigt är det det sista jag vill.
Jag vill inte veta vad det kan tänkas vara de hittar.

Tänk er att känna känslorna att vilja och inte vilja. Samtidigt, med en otrolig styrka.
Det rycker och sliter i hela mitt inre. Jag vet inte hur länge jag orkar med det här längre.

Inatt är jag tom. Riktigt tom.
har inte ens ngt att skriva, hjärnan, hjärtat och kroppen orkar inte ikväll.
Bara tomhet.
Jag saknar dig.

Det stod om det i tidningen idag. med en artikel som handlade om hur många försvunna det fanns i länet. 52 personer i västernorrlands län är försvunna. Och jag lovar, jag lider med er allehopa.
I artikeln stod det också fel. jag hatar när de slarvar. Det stod att han har varit borta i 2 månader. 5 veckor och 4 dagar är det korrekta. det är inte så nära 2 månader.
I artikeln stod det också, om när en försvunnen person får dödsförklaras. Ta ifrån mig mitt hopp ännu mer. idioter.

nu går jag tillbaka till tomheten för inatt. kommer snart en ny dag. då jag ska skratta och lé och låtsas orka med. Jag gör mitt bästa, men vissa dagar vill jag bara ligga i sängen, med tomheten som sällskap.

Sen Andreas försvann så hatar jag att se kärlekspar. Visst, det är jättefint att de har sin kärlek.
Men det gör så ont i mig, när jag ser människor går och hålla handen,
pussas, skratta och hålla om varandra.
Hittar inte ens ord att förklara smärtan och saknaden jag känner då.

Jag hatar än mer kärlekspar, och folk i ren allmänhet som inte kan uppskatta och vårda det de har.
Snälla ni, varför tjura och gnälla över småsaker?
Vad spelar det för roll om partnern/roomien/dottern/sonen/whatever inte har dammsugat, eller diskat, eller gjort si eller så? Det spelar ingen större roll. Städa och praktiska saker kan man alltid göra en annan dag.
Världen går inte under för att ni har damm i hörnen. Kan ni inte bara förstå det?

Är det något man ska gnälla och sura över så är det hur lite vi människor uppskattar de vi har.
Istället för att tjura, gå och berätta för de du håller av just hur mkt de betyder för dig.

Jag vet att det är jävligt svårt att uppskatta det man har. blir så lätt att man tar saker för givet.
Jag är inget praktexempel. jag har tagit så mycket för givet. Men ni kan aldrig förstå, eller ens föreställa er hur mkt jag ångrar det nu.

Skulle jag ha andreas här hos mig just i denna stund så skulle han få veta precis hur mkt jag älskar honom, jag har ingen aning om hur jag skulle lyckas förklara det, men försöka skulle jag! Och jag skulle berätta för honom hur gärna jag ger honom hela mitt liv, en trogen partner i vått och torrt. Så länge det bara skulle gå. Han skulle få veta att hela mitt hjärta och min hjärna kretsar kring honom. Att varje steg jag tar, tar jag för honom. Jag skulle berätta hur han gett mitt liv den mening jag alltid har sökt, Och hur han för mig, betyder precis allt.
Så snälla ni, uppskatta det ni har.

---

idag har jag många ggr fått den frågan som jag så otroligt bävar inför.
Snälla ni. jag vet inte hur jag mår. och även om jag skulle veta, skulle det bli alldeles för övermäktigt att försöka förklara. Och jag vet inte om ni egentligen skulle vilja höra.

Min sömnbrist börjar ge sig till känna, tyvärr inte genom trötthet. Men genom okoncentration, frustrering och ilska.
Jag har ingen koll på ngt alls. glömmer saker precis hela tiden. Kan gå in i ett rum, och sen glömma bort vad jag skulle göra där. Och jag blir så frustrerad. jag vill inget hellre än att sova, men så fort jag lägger mig i sängen ligger jag och tänker och tänker. Vrider och vänder på mig.
Hela tiden vänder jag mig mot din sida av sängen. Som om jag hoppas att om jag gör det tillräckligt många gånger så kommer du tillbaka och ligger brevid mig igen. Jag har insett att det är ingen idé jag försöker lägga mig förns jag är så trött att jag håller på att ramla ihop. först då kan jag kanske somna om jag lägger mig i sängen.

Natten som var satt jag upp till 05.30. somnade kanske runt 6-snåret. redan klockan 9 börjas det med att jag vaknar. Vaknar alltid med ett ryck, precis som om jag drömt något hemskt, och sliter mig ur drömmen och sömnen. Nu vet jag ju inte om jag har drömt. har den tendensen att jag inte kommer ihåg sånt, aldrig någonsin. efter väldigt många uppvaknanden klev jag tillslut upp vid 12-tiden. Min kropp kommer strejka snart. Får väl se hur lång denna natten blir.

Älskling, snälla rara underbara du. Vart är du? Jag behöver dig. Jag är så vilse utan dig, kom hem och visa mig vägen. Lämna mig inte såhär, du vet att jag behöver dig. innerst inne vet du det.

Tack för denna Emelie hjärtat, terapi för själen.
Otroligt slående text. Så nu när jag själv inte längre orka försöka förklara hur jag mår. låter jag musiken göra det.


Pink - who knew

Jag vet inte längre vad jag ska skriva.
Vi är inne på 5:e veckan nu. Igår var det den 14:onde. En månad om man räknar datum sedan du försvann.

Jag tänker hela tiden vad som kunde ha gjorts annorlunda,
vad hade jag kunnat gjort? Vad hade du kunnat gjort?
Jag kommer aldrig fram till vettiga svar.
Och när ska det släppa? Allt gör fortfarande ont, har en sten som väger ett ton på bröstkorgen. Allt är så svårt utan dig.

jag kan inte ens förklara längre, inte ens i ord. som är min specialitet. Jag har alltid kunnat skriva ner mina känslor. förklarat i skrivna ord. Men jag tappar det mer och mer. Jag orkar helt enkelt inte. Jag orkar inte skriva ner det, jag orkar inte erkänna allt för mig själv.

Är du borta för evigt? Är den där pussen i dörröppningen den sista du ngnsin kommer ge mig?
Var det verkligen sista gången jag ska få höra din röst, se ditt vackra ansikte?

Jag skulle aldrig någonsin vilja göra om ngt. Jag går hellre igenom detta tusen gånger om, än att aldrig fått uppleva dig, och alla stunder, och alla känslor. Detta erkänner jag.
Men jag önskar så innerligt att jag fick mer tid med dig. Känns precis som att alla har haft en hel livstid med dig, och jag fick några vackra underbara sekunder.
Jag vill ha så mycket mer. Jag vill ha dig, hela min livstid.

Det var dig jag skulle skapa en vardag och en familj med. Det gör så ont i mig att behöva inse att det kanske inte alls blir så. Att jag inte kommer få någon mer tid med dig, att jag bara fick den lilla stund jag så högt uppskattar.

Andreas Hulin - mitt hjärta kommer alltid vara ditt, mina tankar kommer alltid vara hos dig. Du har min kärlek. Och jag älskar dig, till månen och tillbaka. Det vet du.

4 veckor.
Det har gått fyra jävla veckor. Och ikväll är jag inte ledsen, inte tom. Jag är arg. jag är så jävla arg. vart är alla mina jävla svar? Jag har så föbannat många frågor. men får jag ett enda svar?! Nej. Jag hatar den här skiten. jag vill inte leva i det något mer. jag vill ha dig tillbaka, få vara lycklig och glad. få planera min framtid igen. MEN NEJ. jag ska ligga här i den förbannade sängjäveln och må dåligt. Jag ska tröstäta, jag ska gå som en jävla zombie i ett vakuum. Kom tillbaka och låt mig leva. Den här jävla bubblan jag är i just nu är inget liv. Inte ens i närheten. KAN DU INTE BARA KOMMA TILLBAKA!? åh jag blir så arg. varför utsätter du mig för det här?!

Jag har sagt så jävla många ggr till dig att skulle du försvinna ur mitt liv är det inte längre du som mår dåligt, då är det mig de får skicka in på psyk. och jag tror fan det är nära. jag är på bristningsgränsen för vad mitt psyke klarar av. JAG ORKAR INTE.

Hela tiden ska man hålla god min. hela tiden ska man svara på frågor om hur man mår. hur fan tror ni?! kan ni ens föreställa er?! Nej, skulle inte tro det. så hur fan kan ni vilja att jag ska förklara hur jag mår?! det går för i helvete inte.

Ikväll hatar jag allt. allt allt. Jag vill bara ligga här. utmattad, tom och jävlig. jag vill dricka min jävla ramlösa och hosta lungorna ur mig. jag vill vara bitter och arg. och det kommer det bli många kvällar till med. om inte du kan bestämma dig för att dyka upp. I botten på en sjö, liftandes i en bil. Glad, ledsen, arg, död. Kom bara hem. Låt mig inte gå igenom detta längre. Jag förtjänar inte det.

5 månader idag älskling. Du borde vara här med mig idag.

Jag ska tillägna dig dagen. Jag ska för en gångs skull tillåta mig att tänka på dig, tänka på allt. Sen får jag må som det blir. Den här dagen är din och min. Med eller utan dig.

Jag älskar dig.

Alla berättar hela tiden hur stark jag är, hur fantastiskt jag är. att jag kommer ta mig igenom detta. Jag känner mig inte stark. inte fantastisk. och jag förstår verkligen inte hur jag ska ta mig igenom detta.

Jag är ingen dålig människa, jag har aldrig varit elak, jag vet inte ens hur man gör.
I hela mitt liv har jag trott att det finns en mening i allt. men jag kan verkligen inte se meningen i att ta ifrån mig den människa som jag älskar, som jag ville dela mitt liv med. Jag kan inte se meningen med att låta mig gå igenom detta lidande. Jag kan verkligen inte det.

Hela min kropp längtar efter en hel natts sömn. De första nätterna sov jag knappt alls. Därefter började jag ta atarax när jag skulle somna. För att dämpa oron. Det funkade några nätter, och gav mig 5-6 timmars ordentlig sömn. men de hjälpte inte länge. Jag kan gå och lägga mig tidig, och vakna sent. Men under alla de timmarna kan jag vakna 20-30 ggr. inte kunna somna om. ligga en timme och fundera, somna om, vakna, fundera, somna.
Det är inte bara en gång jag vaknat kallsvettig mitt i natten.
Eller vaknat av att jag sträckt mig efter honom, försökt lägga huvudet på hans axel. Smärtan i att då inse, totalt nyvaken, att han inte är där, och att jag inte vet när, eller ens om, han ngnsin kommer vara där igen. Jag längtar så otroligt efter hans närvaro, den enda närvaro som ngnsin fått mig att känna ett totalt lugn i hela kroppen. Jag kände mig alltid trygg med honom. Jag visste att han fanns där, alltid.

Jag har inte längre hans lugnande hjärtslag, eller djupa andetag att lyssna till när jag vaknar mitt i natten. jag har inte längre hans vackra armar som kunde hålla om mig en hel natt.
jag vill ha det tillbaka.

Jag känner mig så skyldig, varje gång jag byter om, lägger mig i sängen under mitt tjocka duntäcke, släcker lampan och blundar känner jag att det bara är så fel. Det är fel att jag kan ligga i min säng, laga min mat, dricka mitt vatten ur kran, duscha, byta kläder. Allt är så fel. Känns som om jag inte har ngn rätt till det, inte när du kan vara vartsomhelst. skadad, frusen, blöt, hungrig, uttorkad... död.

jag är en dagdrömmare. det har jag alltid varit. Jag föreställer mig saker i hjärnan, som oftast aldrig inträffar. Jag föreställde mig dig och mig, lyckliga, tillsammans. Det är nog det enda som har inträffat.
Nu föreställer jag mig gång på gång, hur du hittas. Du lever. Du överlever. VI överlever. Jag föreställer mig lättnaden, lyckan över att än en gång få hålla din hand.
Mina dagdrömmar slår aldrig in. aldrig får jag samtalet där jag får höra att du lever. Eller att du är död.
Jag vill bara veta.

Jag längtar så otroligt mkt efter dig. Kan du inte förstå det? Förstå hur mkt jag älskar dig, och hur mkt jag alltid kommer att älska dig. Förstå vilken misär jag går igenom. Kom hem, utsätt mig inte för det här längre. Jag vill ha dig här, få älska dig och trösta dig. Få finnas för dig. Snälla låt mig få göra det. Kom bara hem.

Det finns otroliga människor, vackra fina underbara som jag har fått kommit i kontakt med. Jag är otroligt tacksam mot alla. Att en vilt främmande människa är beredd att ställa upp och stötta. Det ger mig tron tillbaka på mänskligheten. så borde fler människor vara. Jag önskar att jag kunde vara mer positiv och glad gentemot er vackra. Men jag kan inte säga så mkt mer än att jag uppskattar ert stöd.

jag stod förut och kollade ut genom köksfönstret. Jag skulle kolla temperaturen ute. Helt ur det blå börjar jag söka efter dig. Precis som jag gör hela tiden. vart jag än är.
Jag vet inte hur mkt mer jag klarar av.

Detta är en text jag skrev den 20 mars. Att ens värsta mardröm kan bli verklighet...

Den dagen du inser att du verkligen älskar någon, är du beroende då?
Jag skulle aldrig någonsin klara mig utan honom, det skulle göra för ont.
Denna vetskap, skrämmer livet ur mig. Varje dag är det "tänk om" tänk om han skulle lämna mig, skulle jag klara av det? Tänk om han skulle börja tvivla, skulle jag kunna resa mig upp igen?

Alltid det stora hindret för mig, osäkerheten. Oförmögen att leva i nuet och njuta av det jag har, utan istället vara livrädd för det som kan bli.
Jag har känt dessa känslor förut, men aldrig i denna utsträckning.
Lika lite som jag har älskat ngn så starkt som nu, har jag förut känt oron så starkt.

Det är allra jobbigast nu, när jag så smått öppnar mig, steg för steg. Jag blottar mig själv ännu en gång, och jag kan inte annat än hoppas att det inte blir som de andra gångerna. De gångerna då människor bara lämnat, lämnat mig liggandes i en hög på golvet, gråtandes. plockar spillrorna från mitt eget hjärta.

jag skulle göra vadsomhelst, för att ha en garanti till att han stannar, eller åtminstone hjälper mig plocka upp spillrorna.

--

Det finns så mycket texter, där jag försökt skriva ner mina känslor. Jag vet inte vad jag vill bevisa genom att lägga upp dem här. Men bröstkorgen känns lite lättare om jag får visa vad jag känt.

7 mars

Hjärtepojke, hjärtepojke.
Vill du vara min lekkamrat?
Hjärtepojke, hjärtepojke.
Kom och bli min prins.

Du har mitt hjärta i din hand,
vill du ge mig ditt?
Det skulle vårdas ömt, så ömt.
Som den värdefullaste diamant,
eller det finaste samlarobjekt.

Jag vill få ditt liv att virvla, i den vackraste av spiraler.
Jag vill pensla dina tankar i de färger du älskar,
besöka dina drömmar, strö runt lite lycka.

Du skulle för alltid få kalla mig för bara din,
när helst du vill, kan du få hålla min hand i din.
Om du vill får du kyssa mig till tårar,
och älska med mig, på det sätt jag vill kalla vårt.

Hjärtepojke, hjärtepojke.
Vill du vara min lekkramrat?
hjärtepojke, hjärtepojke.
Kom och bli min prins.

Vi kan låta känslorna virvla sorglöst,
mellan, skratt, åtrå och struliga lakan.
Vi kan visa att äkta kärlek finns,
Ge hopp åt de som tvivlar.

Jag kommer aldrig smaka lika gott som du.
Men du kommer att få se, jag är ärlig rakt igenom.
Det är dig jag vill ha, sen, då och nu.
dina kyssar är de enda jag vill smaka.

Hjärtepojke, hjärtepojke.
Vill du vara min lekkramrat?
hjärtepojke, hjärtepojke.
Kom och bli min prins.

--

4 mars

Kärlek för mig är att slå upp mina ögon på morgonen, och det första jag får se är du.
Kärlek är hur dina kyssar smakar, eller när du håller mig i handen.
Kärlek är när du anstränger dig, gör de små sakerna, som värmer så otroligt mycket mer än du kan tro.
Kärlek är när du kramar om mig då jag är ledsen, och säger att det kommer bli bra, eller när du försöker förstå, då jag berättar om tankar som är för komplicerade även för mig.
Kärlek är när jag ser dig skratta och le, eller när jag ligger med huvudet mot din bröstkorg och hör ditt hjärta slå, och känner dina andetag.
Kärlek kan vara när du ringer, bara för att säga hej, eller när du står bakom mig och håller om mig. Det gör mig varm inombords.
Kärlek är när du kommer till mig och berättar hur du känner, även om det är svårt. Hur detta får mig att känna att du litar på mig.
Kärlek är att få somna när du håller om mig, och att få vakna och du fortfarande är där.
Kärlek är att du låter mig få vara precis den jag är, trots att det finns så mycket som borde jobbas på.
Kärlek för mig är att lyssna när du berättar och lär mig saker, älskar när du berättar om saker jag inte hade en aning om. Kärlek är när du säger att du tycker om mig, och det sätt du får mig att känna, göra mig hel.
Kärlek för mig, det är du.

--

5 mars

Älskade vän,
ser du mig?
Kan dina ögon kämpa sig igenom all yttre fasad,
och se hur jag egentligen känner?
Kan de se hur mycket du betyder?
Älskade vän.
För mig är du viktigare än att solen stiger upp på morgonen,
du betyder mer än luften jag andas in i mina lungor.
Jag skulle avstå från att andas, om du skulle gynnas av det.
Älskade vän,
Jag skulle göra vad som helst för dig, många gånger stoppar min egen osäkerhet mig.
Men älskade vän, jag jobbar på det.
Älskade vän,
Du är svår att leva utan, jag är svår att leva med.

Jag får hela tiden frågan: Hur mår du?
Jag undviker att svara så gott jag kan. Jag vet inte vad ni vill att jag ska svara?
Hur jag mår är för stunden så komplicerat att jag vet inte ens hur jag ska börja.

Egentligen ska man väl ta det hela från början..
14.50, torsdagen den 14 maj gick jag ut från andreas lägenhet i fränsta. Jag pussade honom motsträvligt hejdå,
jag sa, helt ordagrant, "älskling, jag vill inte åka hem" Och han svarade, lika ordagrant "men vi syns ju imorgon"
Med de orden fick jag ännu en puss, och sen stände jag dörren efter mig och gick till tåget.

Jag såg honom aldrig dagen efter.. När jag kom hem på eftermiddagen den där torsdagen umgicks jag lite med anna. Och senare skulle jag ringa andreas. Han hade telefonen avstängd. Med tanke på att han inte mådde så bra, och att vi hade umgåtts med varandra varje dag de senaste två veckorna tänkte jag att han ville vara ifred.
Jag blev ledsen. Inte en enda kväll har vi låtit bli att säga godnatt till varandra. Men ville han vara ifred var det klart att han skulle få vara det.
Dagen efter, på fredagen. Fortsatte jag att ringa. Telefonen var fortfarande avständ. Men andreas hade sagt till mig att han skulle gå på jobbet, så tänkte att det var därför det var så.
Hur dum är man på en skala egentligen?

När han egentligen skulle slutat jobbat så fick jag fortfarande inte tag på honom. Jag blev bara alltmer orolig och panikslagen. Vi skulle åka till hudiksvall och hälsa på mats, anette och barnen på fredagen. Mats brukade komma upp och hämta andreas och sen plocka upp mig. Brukar bli vid 20.00 på kvällen ungefär. Jag hade fortfarande inte fått tag på andreas, och vägrade inse att ngt var fel. satt och stirrade ut genom fönstret och letade efter mats bil. Tillslut ringde jag mats. Han hade också försökt få tag på andreas, utan resultat. Vid det här laget hade jag en sån stor klump i halsen att det kändes som om jag skulle kvävas. Känns som om det var igår..

Jag ringde anna, med tårarna sprutandes och bara grät och grät. Eftersom hon är den hon är, och alltid ställer upp för mig, så fick hon mig att lugna mig lite. och hon lovade att komma hem och vänta på nästa tåg med mig. med det la vi på. Jag satte mig i soffan, skakandes, gråtandes. Kände mig... Livrädd.
Strax därefter ringer anna upp, hon har fixat skjuts. så istället för att vänta på nattåget så for vi på en gång. Jag grät hela vägen upp, det är den absoluta värsta resa jag har gjort. Rädslan som jag hade i kroppen är det värsta jag har vart med om.

När vi kom fram till lägenheten fick vi en granne att öppna porten. Jag bankade på dörren och skrek. totalt panikslagen. Ingen öppnade, och jag, jag föll ihop. gråtandes i trappen. Vid det här laget stod anna redan i telefon med polisen. Kommer inte ihåg hur lång tid det tog för dem att komma. Antagligen inte lång tid alls. Men det kändes som en evighet. När de väl kom började de ställa frågot om hur andreas hade mått. Jag klarade knappt av att få ut ett ljud. Men polisen hade varit där tidigare, så de visste väl hur läget låg till.

Det hela blev ett känslomässigt kaos. De började banka på dörren, skrika att han skulle öppna dörren. Jag höll på att kräkas, kunde inte stå på benen. Tillslut bad de mig gå därifrån, de skulle bryta upp dörren. Att stå där ute, i mörkret. Höra hur de bryter upp dörren. Och samtidigt vara livrädd för vad de ska hitta. Jag kan inte ens sätta ord på känslorna jag kände då.
Ngn gång medans de bad mig gå ut, så gick jag och kollade hans postlåda. Han hade inte hämtat posten. Min pojkvän, som så gott som står ute och väntar på brevbäraren hade inte hämtat posten. Jag bröt ihop totalt. Kommer inte ihåg om jag grät eller skrek, om jag stod upp eller satt ner. det enda jag kan komma ihåg att jag kände var rädsla. Jag har aldrig varit så rädd förut. när polisen kommer ut igen, och säger att lägenheten var tom. Ni förstår inte lättnaden jag kände då. Men nu 3 veckor senare. hade jag hellre sett att de hittade honom i lägenheten.

Efter att polisen ställt en massa frågor, och sagt att jag dagen efter får anmäla honom försvunnen så åkte de. De lämnade en dörr som inte gick att stänga, än mindre låsa. En totalt förstörd människa, problemet. Det kändes som att de inte brydde sig. De bara lämnade allt kaos.
Någon gång under den här tiden stod jag också i telefon och pratade med mats. Jag kommer inte ihåg samtalet. bara att det ägde rum. Allt var kaos i min kropp.

När polisen åkt gick jag in i lägenheten. Bland det jobbigaste jag gjort. Men jag var tvungen att kolla, se själv. Och jag var också tvungen att kolla hur marsvinen mådde, mina små bäbisar. Andreas hade då bara gått ut ur lägenheten. den såg precis likadan ut som då jag lämnade den dagen före. Jag gav barnen mat och vatten, med löfte att jag skulle komma och hämta dem dagen efter. Efter att ha kollat igenom om andreas hade tagit med sig ngt så gick jag därifrån. jag tog hans extranycklar. Tänkte låsa innerdörren. Men kom sedan på att han inte har nyckel till den på sin knippa. så lät bli. Vilket fick mig att må dåligt, för trodde att det skulle bli inbrott.

Vi åkte sedan runt i fränsta. letade. Kommer inte ihåg vad klockan var. ett eller två på natten kanske. Tillslut åkte vi hem. Jag la mig i sängen, grät. sov tror jag 3 timmar den natten. Dagen efter åkte jag till fränsta igen. jag hade ju lovat att hämta marsvinen. Gick också runt och letade i fränsta. frågade på affären om de sett honom. Ingenting.
Vi fick skjuts hem från fränsta. med bäbisarna. Var skönt att få ta med dem hem.

Mats ordnade allt med att anmäla honom försvunnen. Skulle jag aldrig klara av. jag varken åt, drack eller sov den första tiden. grät mest. Mamma kom och bodde här i flera dagar. Sökandet började. Det var med på nyheterna. överallt. det gjorde ont att se hans vackra ansikte på nyheterna. Det kändes och känns så overkligt. Det händer inte. inte mig, inte honom.

Det börjades gå skallgång. jag åkte upp och var med. Jag var tvungen att göra ngt. alla sa att jag inte borde vara med. Men jag ville. Hittade de honom ville jag vara där, krama honom och lova att allt skulle bli bra. Jag gick i två timmar. Sen bröt jag ihop på en sten. En kvinna kom fram och frågade anna om jag hade gjort illa mig. anna berättade att det var min pojkvän vi sökte. Kvinnan tog med mig tillbaka till fotbollplan. pratade med mig och tröstade mig. Berättade om när hon hade sett mig och andreas på affären. Hon hade tyckt det sett så lustigt ut med vår väldiga längdskillnad. Jag tyckte om den här kvinnan. Hon lugnande mig, lite för stunden. jag åkte hem till sundsvall igen.

Efter att jag bröt ihop där på stenen så grät jag inte. Jag varken grät eller kände. Bara tomhet. kändes som om jag var ett skal. Försökte jobba, allt är som om jag är en robot. gör allt, men känner inte efter. Orkar inte känna hur jag egentligen mår. Vilka känslor jag egentligen känner.
Jag har gråtit en gång efter skallgången. Det var när jag såg en artikel på dagbladet.se att polisen inte trodde att han levde. Det blev verklighet. officiellt. De har tappat hoppet. Vad ska då jag hoppas på? Om inte de som söker, de som har som jobb att hitta honom. Tror att det är möjligt att han lever. Vad fan ska jag då kunna hoppas på? Tänker de inte på anhöriga och deras hopp när de skriver tidningarna?

Jag kommer inte ihåg hur länge jag grät den kvällen. Kroppen ville inte sluta. Nu lyder inte kroppen mig längre. Jag vill gråta, skrika, vara ledsen och arg. jag vill vara skadad, sårad, ärrad. Men jag är bara tom. Jag känner verligen ingenting. Jag skäms för detta. jag vill känna, jag vill vara ledsen. Vet inte om det är för att jag ska orka psykiskt jag gör såhär, eller om jag bara är rädd för att känna. Men jag vill känna. hur jobbigt det än är.

Kan ni tänka er att er pojkvän försvinner, och du känner ingenting? Jag skäms. jag vill känna. För hans skull. Han måste veta att jag sörjer. Men ändå känner jag bara tomhet.
Och hela tiden slits jag mellan att hoppas, att leta efter honom vart jag än går, att vänta på att han ska ringa, skicka sms, knacka på dörren. Samtidigt som jag försöker acceptera att jag aldrig kommer att få se honom igen.

Imorn är det 3 veckor sedan, 3 veckor sedan jag gick ut genom den där förbannade dörren jag kunnat stanna bakom. 3 veckor sedan jag sist låg på hans bröstkorg och berättade att han är det bästa jag har. 3 veckor sedan.

Allt detta är inte ens hälften av min berättelse. Men jag orkar inte mer.

vart är du? Snälla älskling, kom hem.