Jag får hela tiden frågan: Hur mår du?
Jag undviker att svara så gott jag kan. Jag vet inte vad ni vill att jag ska svara?
Hur jag mår är för stunden så komplicerat att jag vet inte ens hur jag ska börja.

Egentligen ska man väl ta det hela från början..
14.50, torsdagen den 14 maj gick jag ut från andreas lägenhet i fränsta. Jag pussade honom motsträvligt hejdå,
jag sa, helt ordagrant, "älskling, jag vill inte åka hem" Och han svarade, lika ordagrant "men vi syns ju imorgon"
Med de orden fick jag ännu en puss, och sen stände jag dörren efter mig och gick till tåget.

Jag såg honom aldrig dagen efter.. När jag kom hem på eftermiddagen den där torsdagen umgicks jag lite med anna. Och senare skulle jag ringa andreas. Han hade telefonen avstängd. Med tanke på att han inte mådde så bra, och att vi hade umgåtts med varandra varje dag de senaste två veckorna tänkte jag att han ville vara ifred.
Jag blev ledsen. Inte en enda kväll har vi låtit bli att säga godnatt till varandra. Men ville han vara ifred var det klart att han skulle få vara det.
Dagen efter, på fredagen. Fortsatte jag att ringa. Telefonen var fortfarande avständ. Men andreas hade sagt till mig att han skulle gå på jobbet, så tänkte att det var därför det var så.
Hur dum är man på en skala egentligen?

När han egentligen skulle slutat jobbat så fick jag fortfarande inte tag på honom. Jag blev bara alltmer orolig och panikslagen. Vi skulle åka till hudiksvall och hälsa på mats, anette och barnen på fredagen. Mats brukade komma upp och hämta andreas och sen plocka upp mig. Brukar bli vid 20.00 på kvällen ungefär. Jag hade fortfarande inte fått tag på andreas, och vägrade inse att ngt var fel. satt och stirrade ut genom fönstret och letade efter mats bil. Tillslut ringde jag mats. Han hade också försökt få tag på andreas, utan resultat. Vid det här laget hade jag en sån stor klump i halsen att det kändes som om jag skulle kvävas. Känns som om det var igår..

Jag ringde anna, med tårarna sprutandes och bara grät och grät. Eftersom hon är den hon är, och alltid ställer upp för mig, så fick hon mig att lugna mig lite. och hon lovade att komma hem och vänta på nästa tåg med mig. med det la vi på. Jag satte mig i soffan, skakandes, gråtandes. Kände mig... Livrädd.
Strax därefter ringer anna upp, hon har fixat skjuts. så istället för att vänta på nattåget så for vi på en gång. Jag grät hela vägen upp, det är den absoluta värsta resa jag har gjort. Rädslan som jag hade i kroppen är det värsta jag har vart med om.

När vi kom fram till lägenheten fick vi en granne att öppna porten. Jag bankade på dörren och skrek. totalt panikslagen. Ingen öppnade, och jag, jag föll ihop. gråtandes i trappen. Vid det här laget stod anna redan i telefon med polisen. Kommer inte ihåg hur lång tid det tog för dem att komma. Antagligen inte lång tid alls. Men det kändes som en evighet. När de väl kom började de ställa frågot om hur andreas hade mått. Jag klarade knappt av att få ut ett ljud. Men polisen hade varit där tidigare, så de visste väl hur läget låg till.

Det hela blev ett känslomässigt kaos. De började banka på dörren, skrika att han skulle öppna dörren. Jag höll på att kräkas, kunde inte stå på benen. Tillslut bad de mig gå därifrån, de skulle bryta upp dörren. Att stå där ute, i mörkret. Höra hur de bryter upp dörren. Och samtidigt vara livrädd för vad de ska hitta. Jag kan inte ens sätta ord på känslorna jag kände då.
Ngn gång medans de bad mig gå ut, så gick jag och kollade hans postlåda. Han hade inte hämtat posten. Min pojkvän, som så gott som står ute och väntar på brevbäraren hade inte hämtat posten. Jag bröt ihop totalt. Kommer inte ihåg om jag grät eller skrek, om jag stod upp eller satt ner. det enda jag kan komma ihåg att jag kände var rädsla. Jag har aldrig varit så rädd förut. när polisen kommer ut igen, och säger att lägenheten var tom. Ni förstår inte lättnaden jag kände då. Men nu 3 veckor senare. hade jag hellre sett att de hittade honom i lägenheten.

Efter att polisen ställt en massa frågor, och sagt att jag dagen efter får anmäla honom försvunnen så åkte de. De lämnade en dörr som inte gick att stänga, än mindre låsa. En totalt förstörd människa, problemet. Det kändes som att de inte brydde sig. De bara lämnade allt kaos.
Någon gång under den här tiden stod jag också i telefon och pratade med mats. Jag kommer inte ihåg samtalet. bara att det ägde rum. Allt var kaos i min kropp.

När polisen åkt gick jag in i lägenheten. Bland det jobbigaste jag gjort. Men jag var tvungen att kolla, se själv. Och jag var också tvungen att kolla hur marsvinen mådde, mina små bäbisar. Andreas hade då bara gått ut ur lägenheten. den såg precis likadan ut som då jag lämnade den dagen före. Jag gav barnen mat och vatten, med löfte att jag skulle komma och hämta dem dagen efter. Efter att ha kollat igenom om andreas hade tagit med sig ngt så gick jag därifrån. jag tog hans extranycklar. Tänkte låsa innerdörren. Men kom sedan på att han inte har nyckel till den på sin knippa. så lät bli. Vilket fick mig att må dåligt, för trodde att det skulle bli inbrott.

Vi åkte sedan runt i fränsta. letade. Kommer inte ihåg vad klockan var. ett eller två på natten kanske. Tillslut åkte vi hem. Jag la mig i sängen, grät. sov tror jag 3 timmar den natten. Dagen efter åkte jag till fränsta igen. jag hade ju lovat att hämta marsvinen. Gick också runt och letade i fränsta. frågade på affären om de sett honom. Ingenting.
Vi fick skjuts hem från fränsta. med bäbisarna. Var skönt att få ta med dem hem.

Mats ordnade allt med att anmäla honom försvunnen. Skulle jag aldrig klara av. jag varken åt, drack eller sov den första tiden. grät mest. Mamma kom och bodde här i flera dagar. Sökandet började. Det var med på nyheterna. överallt. det gjorde ont att se hans vackra ansikte på nyheterna. Det kändes och känns så overkligt. Det händer inte. inte mig, inte honom.

Det börjades gå skallgång. jag åkte upp och var med. Jag var tvungen att göra ngt. alla sa att jag inte borde vara med. Men jag ville. Hittade de honom ville jag vara där, krama honom och lova att allt skulle bli bra. Jag gick i två timmar. Sen bröt jag ihop på en sten. En kvinna kom fram och frågade anna om jag hade gjort illa mig. anna berättade att det var min pojkvän vi sökte. Kvinnan tog med mig tillbaka till fotbollplan. pratade med mig och tröstade mig. Berättade om när hon hade sett mig och andreas på affären. Hon hade tyckt det sett så lustigt ut med vår väldiga längdskillnad. Jag tyckte om den här kvinnan. Hon lugnande mig, lite för stunden. jag åkte hem till sundsvall igen.

Efter att jag bröt ihop där på stenen så grät jag inte. Jag varken grät eller kände. Bara tomhet. kändes som om jag var ett skal. Försökte jobba, allt är som om jag är en robot. gör allt, men känner inte efter. Orkar inte känna hur jag egentligen mår. Vilka känslor jag egentligen känner.
Jag har gråtit en gång efter skallgången. Det var när jag såg en artikel på dagbladet.se att polisen inte trodde att han levde. Det blev verklighet. officiellt. De har tappat hoppet. Vad ska då jag hoppas på? Om inte de som söker, de som har som jobb att hitta honom. Tror att det är möjligt att han lever. Vad fan ska jag då kunna hoppas på? Tänker de inte på anhöriga och deras hopp när de skriver tidningarna?

Jag kommer inte ihåg hur länge jag grät den kvällen. Kroppen ville inte sluta. Nu lyder inte kroppen mig längre. Jag vill gråta, skrika, vara ledsen och arg. jag vill vara skadad, sårad, ärrad. Men jag är bara tom. Jag känner verligen ingenting. Jag skäms för detta. jag vill känna, jag vill vara ledsen. Vet inte om det är för att jag ska orka psykiskt jag gör såhär, eller om jag bara är rädd för att känna. Men jag vill känna. hur jobbigt det än är.

Kan ni tänka er att er pojkvän försvinner, och du känner ingenting? Jag skäms. jag vill känna. För hans skull. Han måste veta att jag sörjer. Men ändå känner jag bara tomhet.
Och hela tiden slits jag mellan att hoppas, att leta efter honom vart jag än går, att vänta på att han ska ringa, skicka sms, knacka på dörren. Samtidigt som jag försöker acceptera att jag aldrig kommer att få se honom igen.

Imorn är det 3 veckor sedan, 3 veckor sedan jag gick ut genom den där förbannade dörren jag kunnat stanna bakom. 3 veckor sedan jag sist låg på hans bröstkorg och berättade att han är det bästa jag har. 3 veckor sedan.

Allt detta är inte ens hälften av min berättelse. Men jag orkar inte mer.

vart är du? Snälla älskling, kom hem.