Sen Andreas försvann så hatar jag att se kärlekspar. Visst, det är jättefint att de har sin kärlek.
Men det gör så ont i mig, när jag ser människor går och hålla handen,
pussas, skratta och hålla om varandra.
Hittar inte ens ord att förklara smärtan och saknaden jag känner då.

Jag hatar än mer kärlekspar, och folk i ren allmänhet som inte kan uppskatta och vårda det de har.
Snälla ni, varför tjura och gnälla över småsaker?
Vad spelar det för roll om partnern/roomien/dottern/sonen/whatever inte har dammsugat, eller diskat, eller gjort si eller så? Det spelar ingen större roll. Städa och praktiska saker kan man alltid göra en annan dag.
Världen går inte under för att ni har damm i hörnen. Kan ni inte bara förstå det?

Är det något man ska gnälla och sura över så är det hur lite vi människor uppskattar de vi har.
Istället för att tjura, gå och berätta för de du håller av just hur mkt de betyder för dig.

Jag vet att det är jävligt svårt att uppskatta det man har. blir så lätt att man tar saker för givet.
Jag är inget praktexempel. jag har tagit så mycket för givet. Men ni kan aldrig förstå, eller ens föreställa er hur mkt jag ångrar det nu.

Skulle jag ha andreas här hos mig just i denna stund så skulle han få veta precis hur mkt jag älskar honom, jag har ingen aning om hur jag skulle lyckas förklara det, men försöka skulle jag! Och jag skulle berätta för honom hur gärna jag ger honom hela mitt liv, en trogen partner i vått och torrt. Så länge det bara skulle gå. Han skulle få veta att hela mitt hjärta och min hjärna kretsar kring honom. Att varje steg jag tar, tar jag för honom. Jag skulle berätta hur han gett mitt liv den mening jag alltid har sökt, Och hur han för mig, betyder precis allt.
Så snälla ni, uppskatta det ni har.

---

idag har jag många ggr fått den frågan som jag så otroligt bävar inför.
Snälla ni. jag vet inte hur jag mår. och även om jag skulle veta, skulle det bli alldeles för övermäktigt att försöka förklara. Och jag vet inte om ni egentligen skulle vilja höra.

Min sömnbrist börjar ge sig till känna, tyvärr inte genom trötthet. Men genom okoncentration, frustrering och ilska.
Jag har ingen koll på ngt alls. glömmer saker precis hela tiden. Kan gå in i ett rum, och sen glömma bort vad jag skulle göra där. Och jag blir så frustrerad. jag vill inget hellre än att sova, men så fort jag lägger mig i sängen ligger jag och tänker och tänker. Vrider och vänder på mig.
Hela tiden vänder jag mig mot din sida av sängen. Som om jag hoppas att om jag gör det tillräckligt många gånger så kommer du tillbaka och ligger brevid mig igen. Jag har insett att det är ingen idé jag försöker lägga mig förns jag är så trött att jag håller på att ramla ihop. först då kan jag kanske somna om jag lägger mig i sängen.

Natten som var satt jag upp till 05.30. somnade kanske runt 6-snåret. redan klockan 9 börjas det med att jag vaknar. Vaknar alltid med ett ryck, precis som om jag drömt något hemskt, och sliter mig ur drömmen och sömnen. Nu vet jag ju inte om jag har drömt. har den tendensen att jag inte kommer ihåg sånt, aldrig någonsin. efter väldigt många uppvaknanden klev jag tillslut upp vid 12-tiden. Min kropp kommer strejka snart. Får väl se hur lång denna natten blir.

Älskling, snälla rara underbara du. Vart är du? Jag behöver dig. Jag är så vilse utan dig, kom hem och visa mig vägen. Lämna mig inte såhär, du vet att jag behöver dig. innerst inne vet du det.