Jag vet inte längre vad jag ska skriva.
Vi är inne på 5:e veckan nu. Igår var det den 14:onde. En månad om man räknar datum sedan du försvann.

Jag tänker hela tiden vad som kunde ha gjorts annorlunda,
vad hade jag kunnat gjort? Vad hade du kunnat gjort?
Jag kommer aldrig fram till vettiga svar.
Och när ska det släppa? Allt gör fortfarande ont, har en sten som väger ett ton på bröstkorgen. Allt är så svårt utan dig.

jag kan inte ens förklara längre, inte ens i ord. som är min specialitet. Jag har alltid kunnat skriva ner mina känslor. förklarat i skrivna ord. Men jag tappar det mer och mer. Jag orkar helt enkelt inte. Jag orkar inte skriva ner det, jag orkar inte erkänna allt för mig själv.

Är du borta för evigt? Är den där pussen i dörröppningen den sista du ngnsin kommer ge mig?
Var det verkligen sista gången jag ska få höra din röst, se ditt vackra ansikte?

Jag skulle aldrig någonsin vilja göra om ngt. Jag går hellre igenom detta tusen gånger om, än att aldrig fått uppleva dig, och alla stunder, och alla känslor. Detta erkänner jag.
Men jag önskar så innerligt att jag fick mer tid med dig. Känns precis som att alla har haft en hel livstid med dig, och jag fick några vackra underbara sekunder.
Jag vill ha så mycket mer. Jag vill ha dig, hela min livstid.

Det var dig jag skulle skapa en vardag och en familj med. Det gör så ont i mig att behöva inse att det kanske inte alls blir så. Att jag inte kommer få någon mer tid med dig, att jag bara fick den lilla stund jag så högt uppskattar.

Andreas Hulin - mitt hjärta kommer alltid vara ditt, mina tankar kommer alltid vara hos dig. Du har min kärlek. Och jag älskar dig, till månen och tillbaka. Det vet du.