Alla berättar hela tiden hur stark jag är, hur fantastiskt jag är. att jag kommer ta mig igenom detta. Jag känner mig inte stark. inte fantastisk. och jag förstår verkligen inte hur jag ska ta mig igenom detta.

Jag är ingen dålig människa, jag har aldrig varit elak, jag vet inte ens hur man gör.
I hela mitt liv har jag trott att det finns en mening i allt. men jag kan verkligen inte se meningen i att ta ifrån mig den människa som jag älskar, som jag ville dela mitt liv med. Jag kan inte se meningen med att låta mig gå igenom detta lidande. Jag kan verkligen inte det.

Hela min kropp längtar efter en hel natts sömn. De första nätterna sov jag knappt alls. Därefter började jag ta atarax när jag skulle somna. För att dämpa oron. Det funkade några nätter, och gav mig 5-6 timmars ordentlig sömn. men de hjälpte inte länge. Jag kan gå och lägga mig tidig, och vakna sent. Men under alla de timmarna kan jag vakna 20-30 ggr. inte kunna somna om. ligga en timme och fundera, somna om, vakna, fundera, somna.
Det är inte bara en gång jag vaknat kallsvettig mitt i natten.
Eller vaknat av att jag sträckt mig efter honom, försökt lägga huvudet på hans axel. Smärtan i att då inse, totalt nyvaken, att han inte är där, och att jag inte vet när, eller ens om, han ngnsin kommer vara där igen. Jag längtar så otroligt efter hans närvaro, den enda närvaro som ngnsin fått mig att känna ett totalt lugn i hela kroppen. Jag kände mig alltid trygg med honom. Jag visste att han fanns där, alltid.

Jag har inte längre hans lugnande hjärtslag, eller djupa andetag att lyssna till när jag vaknar mitt i natten. jag har inte längre hans vackra armar som kunde hålla om mig en hel natt.
jag vill ha det tillbaka.

Jag känner mig så skyldig, varje gång jag byter om, lägger mig i sängen under mitt tjocka duntäcke, släcker lampan och blundar känner jag att det bara är så fel. Det är fel att jag kan ligga i min säng, laga min mat, dricka mitt vatten ur kran, duscha, byta kläder. Allt är så fel. Känns som om jag inte har ngn rätt till det, inte när du kan vara vartsomhelst. skadad, frusen, blöt, hungrig, uttorkad... död.

jag är en dagdrömmare. det har jag alltid varit. Jag föreställer mig saker i hjärnan, som oftast aldrig inträffar. Jag föreställde mig dig och mig, lyckliga, tillsammans. Det är nog det enda som har inträffat.
Nu föreställer jag mig gång på gång, hur du hittas. Du lever. Du överlever. VI överlever. Jag föreställer mig lättnaden, lyckan över att än en gång få hålla din hand.
Mina dagdrömmar slår aldrig in. aldrig får jag samtalet där jag får höra att du lever. Eller att du är död.
Jag vill bara veta.

Jag längtar så otroligt mkt efter dig. Kan du inte förstå det? Förstå hur mkt jag älskar dig, och hur mkt jag alltid kommer att älska dig. Förstå vilken misär jag går igenom. Kom hem, utsätt mig inte för det här längre. Jag vill ha dig här, få älska dig och trösta dig. Få finnas för dig. Snälla låt mig få göra det. Kom bara hem.

Det finns otroliga människor, vackra fina underbara som jag har fått kommit i kontakt med. Jag är otroligt tacksam mot alla. Att en vilt främmande människa är beredd att ställa upp och stötta. Det ger mig tron tillbaka på mänskligheten. så borde fler människor vara. Jag önskar att jag kunde vara mer positiv och glad gentemot er vackra. Men jag kan inte säga så mkt mer än att jag uppskattar ert stöd.

jag stod förut och kollade ut genom köksfönstret. Jag skulle kolla temperaturen ute. Helt ur det blå börjar jag söka efter dig. Precis som jag gör hela tiden. vart jag än är.
Jag vet inte hur mkt mer jag klarar av.