Jag orkar inte.
jag vet på fullaste allvar inte hur jag ska ta mig igenom detta.

Jag försökte verkligen, jag försökte och försökte. Jag ville så gärna släppa honom så nära inpå mig som det någonsin var möjligt. jag försökte släppa in honom, lita på honom. Och jag sa så många ggr att om han bara hade tålamod så skulle det bli så. Det tar tid för mig, jag har blivit sviken så många ggr, så att släppa in ngn, och låta dem veta mina innersta tankar och känslor. Det tar tid för mig. Men jag försökte verkligen, och jag tyckte jag gjorde det bra. Så mycket bättre än alla andra gånger. Jag visste att jag kunde lita på honom. Men varje gång jag försökte berätta hur allt var, det var som om ngt satte stopp. Det tog så emot att prata, fick inte ut några ord. Men jag försökte. Kan jag göra så mycket mer?

Och jag försökte verkligen hjälpa honom, lyssna och försöka förstå, och hjälpa. Tro mig, när jag säger att jag försökte så gott jag kunde. Jag är ingen mirakelmedicin. Men jag försökte.
Jag ville så gärna göra allting bra för honom, få bort allt det onda. Jag visste bara inte hur. Livet kommer inte med en instruktionsbok. Problem kommer inte med en instruktionsbok. Och förhållanden kommer inte med en instruktionsbok.

Men för första gången i mitt liv kände jag att det var rätt. Han och jag. det var meningen att vi skulle vara med varandra. Det var bara meningen. Vi var rätt för varandra. Och det kommer vi alltid att vara.
Jag förstår bara inte varför han gör såhär, mot den person han säger sig älska.
Men jag måste respektera hans val, det är det han skulle vilja att jag gör. Men jag vet inte hur länge till jag orkar försöka. Att kliva upp på morgonen, bara att andas in och ut tar på mina krafter. Jag vill bara ha honom tillbaka. Allt var så mycket lättare med honom i min närhet. Det var så mitt liv skulle vara, jämt. Det var hur jag såg min framtid. Med honom.
Att allt, kan ändras. På bara ett ögonblick. Det är helt otroligt.

En del av mig är borta, och jag vet verkligen inte hur jag ska klara mig utan den.