Jag får hela tiden frågan: Hur mår du?
Jag undviker att svara så gott jag kan. Jag vet inte vad ni vill att jag ska svara?
Hur jag mår är för stunden så komplicerat att jag vet inte ens hur jag ska börja.

Egentligen ska man väl ta det hela från början..
14.50, torsdagen den 14 maj gick jag ut från andreas lägenhet i fränsta. Jag pussade honom motsträvligt hejdå,
jag sa, helt ordagrant, "älskling, jag vill inte åka hem" Och han svarade, lika ordagrant "men vi syns ju imorgon"
Med de orden fick jag ännu en puss, och sen stände jag dörren efter mig och gick till tåget.

Jag såg honom aldrig dagen efter.. När jag kom hem på eftermiddagen den där torsdagen umgicks jag lite med anna. Och senare skulle jag ringa andreas. Han hade telefonen avstängd. Med tanke på att han inte mådde så bra, och att vi hade umgåtts med varandra varje dag de senaste två veckorna tänkte jag att han ville vara ifred.
Jag blev ledsen. Inte en enda kväll har vi låtit bli att säga godnatt till varandra. Men ville han vara ifred var det klart att han skulle få vara det.
Dagen efter, på fredagen. Fortsatte jag att ringa. Telefonen var fortfarande avständ. Men andreas hade sagt till mig att han skulle gå på jobbet, så tänkte att det var därför det var så.
Hur dum är man på en skala egentligen?

När han egentligen skulle slutat jobbat så fick jag fortfarande inte tag på honom. Jag blev bara alltmer orolig och panikslagen. Vi skulle åka till hudiksvall och hälsa på mats, anette och barnen på fredagen. Mats brukade komma upp och hämta andreas och sen plocka upp mig. Brukar bli vid 20.00 på kvällen ungefär. Jag hade fortfarande inte fått tag på andreas, och vägrade inse att ngt var fel. satt och stirrade ut genom fönstret och letade efter mats bil. Tillslut ringde jag mats. Han hade också försökt få tag på andreas, utan resultat. Vid det här laget hade jag en sån stor klump i halsen att det kändes som om jag skulle kvävas. Känns som om det var igår..

Jag ringde anna, med tårarna sprutandes och bara grät och grät. Eftersom hon är den hon är, och alltid ställer upp för mig, så fick hon mig att lugna mig lite. och hon lovade att komma hem och vänta på nästa tåg med mig. med det la vi på. Jag satte mig i soffan, skakandes, gråtandes. Kände mig... Livrädd.
Strax därefter ringer anna upp, hon har fixat skjuts. så istället för att vänta på nattåget så for vi på en gång. Jag grät hela vägen upp, det är den absoluta värsta resa jag har gjort. Rädslan som jag hade i kroppen är det värsta jag har vart med om.

När vi kom fram till lägenheten fick vi en granne att öppna porten. Jag bankade på dörren och skrek. totalt panikslagen. Ingen öppnade, och jag, jag föll ihop. gråtandes i trappen. Vid det här laget stod anna redan i telefon med polisen. Kommer inte ihåg hur lång tid det tog för dem att komma. Antagligen inte lång tid alls. Men det kändes som en evighet. När de väl kom började de ställa frågot om hur andreas hade mått. Jag klarade knappt av att få ut ett ljud. Men polisen hade varit där tidigare, så de visste väl hur läget låg till.

Det hela blev ett känslomässigt kaos. De började banka på dörren, skrika att han skulle öppna dörren. Jag höll på att kräkas, kunde inte stå på benen. Tillslut bad de mig gå därifrån, de skulle bryta upp dörren. Att stå där ute, i mörkret. Höra hur de bryter upp dörren. Och samtidigt vara livrädd för vad de ska hitta. Jag kan inte ens sätta ord på känslorna jag kände då.
Ngn gång medans de bad mig gå ut, så gick jag och kollade hans postlåda. Han hade inte hämtat posten. Min pojkvän, som så gott som står ute och väntar på brevbäraren hade inte hämtat posten. Jag bröt ihop totalt. Kommer inte ihåg om jag grät eller skrek, om jag stod upp eller satt ner. det enda jag kan komma ihåg att jag kände var rädsla. Jag har aldrig varit så rädd förut. när polisen kommer ut igen, och säger att lägenheten var tom. Ni förstår inte lättnaden jag kände då. Men nu 3 veckor senare. hade jag hellre sett att de hittade honom i lägenheten.

Efter att polisen ställt en massa frågor, och sagt att jag dagen efter får anmäla honom försvunnen så åkte de. De lämnade en dörr som inte gick att stänga, än mindre låsa. En totalt förstörd människa, problemet. Det kändes som att de inte brydde sig. De bara lämnade allt kaos.
Någon gång under den här tiden stod jag också i telefon och pratade med mats. Jag kommer inte ihåg samtalet. bara att det ägde rum. Allt var kaos i min kropp.

När polisen åkt gick jag in i lägenheten. Bland det jobbigaste jag gjort. Men jag var tvungen att kolla, se själv. Och jag var också tvungen att kolla hur marsvinen mådde, mina små bäbisar. Andreas hade då bara gått ut ur lägenheten. den såg precis likadan ut som då jag lämnade den dagen före. Jag gav barnen mat och vatten, med löfte att jag skulle komma och hämta dem dagen efter. Efter att ha kollat igenom om andreas hade tagit med sig ngt så gick jag därifrån. jag tog hans extranycklar. Tänkte låsa innerdörren. Men kom sedan på att han inte har nyckel till den på sin knippa. så lät bli. Vilket fick mig att må dåligt, för trodde att det skulle bli inbrott.

Vi åkte sedan runt i fränsta. letade. Kommer inte ihåg vad klockan var. ett eller två på natten kanske. Tillslut åkte vi hem. Jag la mig i sängen, grät. sov tror jag 3 timmar den natten. Dagen efter åkte jag till fränsta igen. jag hade ju lovat att hämta marsvinen. Gick också runt och letade i fränsta. frågade på affären om de sett honom. Ingenting.
Vi fick skjuts hem från fränsta. med bäbisarna. Var skönt att få ta med dem hem.

Mats ordnade allt med att anmäla honom försvunnen. Skulle jag aldrig klara av. jag varken åt, drack eller sov den första tiden. grät mest. Mamma kom och bodde här i flera dagar. Sökandet började. Det var med på nyheterna. överallt. det gjorde ont att se hans vackra ansikte på nyheterna. Det kändes och känns så overkligt. Det händer inte. inte mig, inte honom.

Det börjades gå skallgång. jag åkte upp och var med. Jag var tvungen att göra ngt. alla sa att jag inte borde vara med. Men jag ville. Hittade de honom ville jag vara där, krama honom och lova att allt skulle bli bra. Jag gick i två timmar. Sen bröt jag ihop på en sten. En kvinna kom fram och frågade anna om jag hade gjort illa mig. anna berättade att det var min pojkvän vi sökte. Kvinnan tog med mig tillbaka till fotbollplan. pratade med mig och tröstade mig. Berättade om när hon hade sett mig och andreas på affären. Hon hade tyckt det sett så lustigt ut med vår väldiga längdskillnad. Jag tyckte om den här kvinnan. Hon lugnande mig, lite för stunden. jag åkte hem till sundsvall igen.

Efter att jag bröt ihop där på stenen så grät jag inte. Jag varken grät eller kände. Bara tomhet. kändes som om jag var ett skal. Försökte jobba, allt är som om jag är en robot. gör allt, men känner inte efter. Orkar inte känna hur jag egentligen mår. Vilka känslor jag egentligen känner.
Jag har gråtit en gång efter skallgången. Det var när jag såg en artikel på dagbladet.se att polisen inte trodde att han levde. Det blev verklighet. officiellt. De har tappat hoppet. Vad ska då jag hoppas på? Om inte de som söker, de som har som jobb att hitta honom. Tror att det är möjligt att han lever. Vad fan ska jag då kunna hoppas på? Tänker de inte på anhöriga och deras hopp när de skriver tidningarna?

Jag kommer inte ihåg hur länge jag grät den kvällen. Kroppen ville inte sluta. Nu lyder inte kroppen mig längre. Jag vill gråta, skrika, vara ledsen och arg. jag vill vara skadad, sårad, ärrad. Men jag är bara tom. Jag känner verligen ingenting. Jag skäms för detta. jag vill känna, jag vill vara ledsen. Vet inte om det är för att jag ska orka psykiskt jag gör såhär, eller om jag bara är rädd för att känna. Men jag vill känna. hur jobbigt det än är.

Kan ni tänka er att er pojkvän försvinner, och du känner ingenting? Jag skäms. jag vill känna. För hans skull. Han måste veta att jag sörjer. Men ändå känner jag bara tomhet.
Och hela tiden slits jag mellan att hoppas, att leta efter honom vart jag än går, att vänta på att han ska ringa, skicka sms, knacka på dörren. Samtidigt som jag försöker acceptera att jag aldrig kommer att få se honom igen.

Imorn är det 3 veckor sedan, 3 veckor sedan jag gick ut genom den där förbannade dörren jag kunnat stanna bakom. 3 veckor sedan jag sist låg på hans bröstkorg och berättade att han är det bästa jag har. 3 veckor sedan.

Allt detta är inte ens hälften av min berättelse. Men jag orkar inte mer.

vart är du? Snälla älskling, kom hem.

http://dagbladet.se/nyheter/ange/1.1055756

Andreas Hulin, min älskade pojkvän är försvunnen.
Snälla hjälp mig, sprid länken. har ni sett honom, vet ngt. all information är viktig information. Ring polisen, sprid länken. snälla hjälp mig bara.

Jag har haft en helt underbar dag!
Jag kanske överdriver. men det känns redan så mycket bättre, mer energi!

Som sagt så har dagen vart perfekt, och att solen har skinit och värmt har inte gjort det sämre kan jag lova!
Jag och anna hade den här dagen fullt planerad. Vi ställde klockorna på 8.30. Då klev vi upp och gjorde frukost och åt frukost på balkongen! HELT UNDERBART. Därefter väntade vi på kicki, annas mamma. sen tog vi allehopa en promenad tillsammans runt sidsjön.
När vi kom hem igen så gjorde vi lunch, och åt än en gång på balkongen. (jag skojar inte, det är himelriket att ha en balkong att äta på) Det var så varmt och skönt att det verkligen tog emot att gå in och göra oss iordning. Men tillslut slet vi oss från solen. Vi tog då en promenad ner på stan, eller med några stopp, först hos cykelnisse, sen gick vi till farmor kalte och myste en sväng. sen några ärenden på stan. Sen promenerade vi hem igen. spännande då vi skulle hitta en stig vi så gärna ville gå :)
När vi kom hem gjorde vi oss lite god middag, och ja. vi åt ute på balkongen igen. satt och myste och pratade.
Idag är jag glad. otroligt glad. önskar bara att älskling hade myst med mig ikväll. då hade dagen varit fulländad :)

Igår sprack det.
Jag är inte van vid att folk läser mig som en öppen bok. Jag är den där människan som lyckas gömma undan allt för alla andra, bara visa det som människorna runt omkring vill se. Ett leende och glad människa. Men när någon bara genom att titta på mitt beteende kan säga "Tina, du mår inte bra, och jag vet mycket väl varför" Och när det faktiskt stämmer. Inget har förut varit så skrämmande, som att bli läst på det sättet. Det går emot allt jag någonsin har jobbat för.

Men om han inte skulle finnas, om han inte skulle vara beredd att hjälpa, att ställa upp för mig som ingen annan någonsin gjort. Jag vill egentligen bara säga tack. Tack för att du är den underbara människa du är, och tack för att du ställer upp, tack för att du kan se hur jag mår. Och tack för att du tycker om mig trots allt.

Jag vill aldrig vara utan dig.

Jag är mer levande än jag någonsin varit.
Just nu leker livet. jag är så lycklig.

Jag har en liten muspojke som gör mig lyckligare än ngnsin.
kärlek till dig.

Jag är mer levande än jag någonsin varit.

Vart ska jag börja?

lycklig. det är jag.
trött, är jag också.
jag tycker om anna, mer än tycker om.
jag jobbar mkt.
det snurrar i min hjärna.
mkt att tänka på.

värdelöst inlägg.

Inbillar jag mig?

En mäkta händelsefattig dag må jag säga. vaknade, samlade ihop all tvätt. åt lite. gjorde ren käften.
låg och läste en timme eller två, diskade. gjorde köttfärssås att frysa in, diskade. satte mig här. sitter nu och väntar på att jag ska ner till tvättstugan för tvättiden klockan 15.
vart som en robot idag. knappt så att jag kom ihåg att jag bäddade sängen. vilket jag gör för att jag vet att anna blir glad på mig då. annars skulle jag antagligen inte gjort det. men det är de små sakerna man ska göra för att glädja andra.

jag skrev idag. var flera år sen jag skrev. jag tappade min inspiration ngnstans på vägen. det var svårt att försöka må jag säga. men jag blir glad av att skriva. måste börja igen. försöka åtminstone. men har så svårt att få ner tankar i ord nuförtiden. allt var lätt på det viset förr. men försöka kan man alltid. bara 59 minuters väntan kvar nu.

en person sa till mig ikväll: fläckar är livet.
efter lite betänketid börjar jag förstå vad han menar tror jag.

mina fläckar sitter lite för hårt, är lite för svåra att tvätta bort. de har suttit lite för länge.

vissa är djupare rotade än andra. inte bästa natten att vara helt själv på. måste nog tråckla ner mig i sängen snart. imorgon har jag saker att göra. lättare då.

Jag vill flytta. just precis just nu i denna stund. jag klarar inte av detta kaos i lägenheten längre. det är grejor precis överallt. jag har 11 kartonger, 2 ikeakassar fulla med kläder, en stor grej fylld med vhsfilmer, två "prylkorgar" ett ihoppackat köksbord och två ihoppackade soffbord. och trots detta är jag inte helt färdigpackad. jag klarar inte av att bo i detta längre. ge mig ordning!

men snart så. riktigt snart så bär det iväg. jag och anna. sambosar <3 och fnasken förstås.  Det kommer bli så bra, och förhoppningsvis så lyckas vi få lägenheten att se ut precis som vi vill att det ska se ut. underbart. det är nära nu.

imorn ska jag på kräftskiva hos faster och kusiner och hela högen. därefter ska jag jobba. fick ett nattpass på almedalen, det tackar och bockar jag för. behöver alla pengar jag någonsin kan få just nu.

väntar också på att mamma ska ha sin rapport klar på jobbet så jag kan ringa och be henne kolla efter ngn mer kartong. behöver några till, två eller tre. sen ska jag nog vara ihoppackad :)

Jag är så världsbäst på det här med att uppdatera. känns som om jag har skrivit av mig allt i den här bloggen som någonsin behövts skrivats. Men jag kan väl alltid göra ett försök :)

ska flytta igen. om bara några dagar, sisådär 9 dagar kvar tills vi får nycklarna. och ja. det är ett VI. jag och annispannis min älskling ska flytta ihop. haha, världens största skämt egentligen. men världens bästa skämt. kommer bli så bra så. jag behöver bara några fler kartonger så är jag nstan ihoppackad sedan. katastrof är det i lägenheten just nu.

annars har jag inte så mkt att säga till världen, eller de personer som läser, vilka man kan räkna på en hand. haha!
Nej, nu ska jag fortsätta packa ihop lite, kryddor och torrvaror står på tur!


ciao bella

Fy tusan vilken morgon jag hade. haha. var ut igår. försov mig imorse. vaknade 6 minuter innan jag började. så när jag kommer på jobbet, lite lagomt sent, så visar det sig att ingen har kommit till avdelningen under mig heller. så jag hade hand om 2 avdelningar helt själv i en timme. det är inte det lättaste kan jag lova. sprang arslet av mig rent utsagt. stress stress.

Kickilickan fyller år idag. grattis älskling <3<4<5<6

Har också nyss gått av mitt sista pass på schemat på solhaga, både skönt och tråkigt. får se hur mkt jobb det blir där sedan :) Och imorn ska jag på jobbintervju på barista. hoppas på det med. vore skönt.

nej nu ska jag ge upp för kvällen.

godnatt.

Har haft en så underbart skön helg :)

åkte till tranis igår morse med karro och hennes mamma och pappa, marita och lasse. Var så varmt och skönt och låg och bara stekte i solen i massa herrans timmar. Blev ngt dopp i havet också, mitt första dopp för iår faktiskt. för förra året också för den delen, haha! skönt var det iaf.
När vi lessnade på tranis så åkte vi hem till familjen Thunström i Ljustorp. Hur mysigt som helst! vi drack massa gott, satt ute i solen och åt underbart god mat. Satt ute nästan hela kvällen och bara pratade, skrattade och hade det mysigt. så otroligt go familj! sen när det blev lite kvällen så såg vi film, en spansk film som hette barnhemmet. var en helt okej film faktiskt.

Dagen idag började vi med frukost och sen ut i solen igen. där låg vi och stekte några timmar. sen go fika och grejer. Sen skulle vi ju bege oss hemmåt igen. plockade upp thias i timrå och sen skjutsade marita hem mig till haga. så här sitter jag röd som en kräfta :) Härligaste helgen på länge faktiskt!

jag älskar sommaren, så otroligt mkt. lite synd är det att man jobbar så jävulst mkt. kommer en till vecka nu, bara ledig en dag av 7. kuul. sista veckan på solhaga också :/ sen blir det lite ledigt mellan varven. ska jobba lite i liden, men mest bara några strödagar.

nej, funderar på att gå upp på affären och hitta ngt gott att äta idag / ikväll.

Jag har knappt tid med det här. att blogga alltså. eller snarare så har jag knappt lust med det. men sak samma. börjar jobba om 50 min. kväll med petra. kan bli skitroligt, eller snarare kommer bli skitroligt. kommer sakna solhaga. har bara två veckor kvar :( men sen bir det rutsgården i två veckor, så det blir fint.


Det har börjat och kännas bättre också. Vet inte om det bara var en fas, eller om det bara är jag som har vant mig. men vad spelar det för roll? det känns bra, och bra är alltid bra ju. Jag vill flytta. jag vill bo stort. men det är en önskedröm än så länge. kommer börja på komvux snart också appropå ingenting. och jag får knappt några pengar heller så vettetusan hur det här ska gå. men får väl leva på mindre än existensminimun. varför inte liksom? blää

nej, nu ska jag borsta tänderna. sen ska jag sitta ett tag till och inte göra ngt.
måste föresten köpa en datastol också, sitter i sängen nu för allt är trasig i mitt hem. kul

Jag kan inte ens tala i gåtor längre, rädd för att folk ska förstå. vilket en del av mig vill, medans en annan del av mig vill hålla det för mig själv och vänta på att det går över.
men ständigt ständigt. det snurrar, där långt uppe, i en liten del av hjärnan som går på högvarv. Det slutar aldrig, vilket jag inte vill. samtidigt som jag vill det mer än något annat.
Jag pallar inte.

skulle behöva en veckas isolering. inte ens gå utanför dörren. men hur ska jag då sköta jobbet? och tror inte jag skulle palla det. jag har blivit alldeles för social, jag är inte längre den där som kan sitta hemma och säga "jag orkar inte ikväll" enbart för att jag vill vara hemma själv med mina tankar. Jag umgås hellre med människor nu, så att min hjärna inte går på så riktigt så hårt.

Jag skulle behöva så mycket. allra helst en kram, en lång kram, en hård kram. en varm kram. en kram som betyder något. det vill jag ha. gärna nu. men det funkar inte riktigt så. den kommer när den kommer. och det vet jag om. men ändå. vill man så vill man.

nu ska jag lägga mig och sova. halv tio på kvällen. ska bli skönt. har förresten kortdag på jobbet imorn. sen är jag ledig fredag. ska bli riktigt skönt faktiskt. ska ta mig i kragen och städa här hemma. ser fan förjävligt ut.

Det är en tung kväll. en sån kväll då jag vet att tankarna kommer vinna över sömnen. en sån kväll som kommer göra det jävligt svårt att kliva upp till jobbet imorgon. En sån kväll som ingen vill ha, men som alla någon gång ibland har. De börjar bara komma lite för ofta för mig.
Hur gör man egentligen? Hur gör man för att rensa ur i sin egen hjärna? för att bestämma sig vad man egentligen tycker och tänker? Jag tror jag vet vad jag tycker. det känns ganska uppenbart. men hur bestämmer man sig för att våga? för att chansa? Jag orkar inte gå ner mig igen. Jag orkar inte ta mig igenom ngt sådant här igen. Det är en gång för mycket.

Jag skulle vilja gå ut och gå, samla mig och mina tankar så att vi börjar samarbeta. Men jag måste gå och lägga mig. Jag behöver sova. annars kommer jag inte upp imorn.

Jag längtar till på fredag, då fyller jag år. då ska det festas. jag tänker inte tänka den kvällen. Jag tänker bara njuta och ta tillvara på ögonblicket. vilket jag borde göra varje dag, och sagt att jag ska göra varje dag. men det är svårt. så svårt.

Nu ska jag och mina tankar lägga oss och bråka i sängen.

Gf har, precis som alltid, varit underbart. älskar stämningen, älskar festen. har lekt mig igenom gatufesten med karro som trogen vapendragare, sen har även thias, kicki och linda lekt på. Det har varit upp och ner som alla andra fester. men så underbart. Bästa måste ha varit när jag igårkväll verkligen inte ville gå hem själv, så ist för att gå 800 meter själv så valde jag att gå 2½ kilometer bara för att ha sällskap. och det tog säkert nästan 2 timmar för mig och karro att gå de kilometrarna. haha! kul hade vi iaf.

nu tänker jag bara slappa och ladda inför jobb imorn. ska upp 6, blä.

okej, jag må vara full, och jag må bara ha sovit 4 timmar det senaste dygnet
men ikväll gjore det ont, jävligt ont,
jag lovade mig att inte tillåtta sånt här komma in i min hjärna igen.
men jag tror jag är såld. iaf när jag är full. då är jag så såld.
och håkan fick mig att gråta ännu mer när han kom upp på scen.
jag började tänka på alla hans underbara texter.
och det gick rakt in i hjärtat. bara av att se honom.
jag älskar honom.
med dig däremot, har jag inte bestämt mig.
jag orkar inte ens tänka på att bestämma mig. för stora beslut.
för mkt ansvar,. min hjärna orkar inte med.

nu ska jag sova. sova i massa jävla timmar.
och förhoppningsvis vakna utan ångest.

tack ida. för att du läser mig som en öppen bok och för de värmande kramarna och orden. tack älskling. du är gulf värd.
och tack anna, för att du försöker få mig att våga, fast jag inte gör. utan dig går jag under, bara dig jag kan berätta mina innersta tankar. trots att jag är helt ensam i ett stort folkhav, kan bara ett sms från dig få mig att gråta för jag har en så bra kompis. alltid vi älskling. alltid. till graven. jag klarar mig inte utan dig.