Igår sprack det.
Jag är inte van vid att folk läser mig som en öppen bok. Jag är den där människan som lyckas gömma undan allt för alla andra, bara visa det som människorna runt omkring vill se. Ett leende och glad människa. Men när någon bara genom att titta på mitt beteende kan säga "Tina, du mår inte bra, och jag vet mycket väl varför" Och när det faktiskt stämmer. Inget har förut varit så skrämmande, som att bli läst på det sättet. Det går emot allt jag någonsin har jobbat för.

Men om han inte skulle finnas, om han inte skulle vara beredd att hjälpa, att ställa upp för mig som ingen annan någonsin gjort. Jag vill egentligen bara säga tack. Tack för att du är den underbara människa du är, och tack för att du ställer upp, tack för att du kan se hur jag mår. Och tack för att du tycker om mig trots allt.

Jag vill aldrig vara utan dig.