Jag kan inte ens tala i gåtor längre, rädd för att folk ska förstå. vilket en del av mig vill, medans en annan del av mig vill hålla det för mig själv och vänta på att det går över.
men ständigt ständigt. det snurrar, där långt uppe, i en liten del av hjärnan som går på högvarv. Det slutar aldrig, vilket jag inte vill. samtidigt som jag vill det mer än något annat.
Jag pallar inte.

skulle behöva en veckas isolering. inte ens gå utanför dörren. men hur ska jag då sköta jobbet? och tror inte jag skulle palla det. jag har blivit alldeles för social, jag är inte längre den där som kan sitta hemma och säga "jag orkar inte ikväll" enbart för att jag vill vara hemma själv med mina tankar. Jag umgås hellre med människor nu, så att min hjärna inte går på så riktigt så hårt.

Jag skulle behöva så mycket. allra helst en kram, en lång kram, en hård kram. en varm kram. en kram som betyder något. det vill jag ha. gärna nu. men det funkar inte riktigt så. den kommer när den kommer. och det vet jag om. men ändå. vill man så vill man.

nu ska jag lägga mig och sova. halv tio på kvällen. ska bli skönt. har förresten kortdag på jobbet imorn. sen är jag ledig fredag. ska bli riktigt skönt faktiskt. ska ta mig i kragen och städa här hemma. ser fan förjävligt ut.