allting bara spritter i kroppen på mig nu.
Jag är så lycklig, och överväldigad av allting.

En pojke, som för nästan  5½ år sedan tog mig med storm. men då funkade det helt enkelt inte. inte med avståndet... Så kontakten försvann tillslut. Men under de här åren, tankarna ha vandrat iväg till honom. skulle ljuga om jag sa annat. och jag har många gånger nekat honom när han har försökt få upp kontakten... var väl lite rädd. visste nog någonstans att känslorna skulle komma tillbaka, och var nog rädd att det skulle bli som första gången. Men nu, när jag verkligen trodde att jag absolut inte skulle få några känslor, och träffade honom. Att man kan falla för någon så ordentligt.

Han frågade mig för ngn dag sedan om han var min stora kärlek. Med lite betänketid så nickade jag sedan fram ett svar. om jag fortfarande kan få de känslor som jag beskrev när jag nyss började skriva den här bloggen, för ja det är samma daniel om det är ngn som är nyfiken. då är det stort.

Känns som om vi har kommit varandra så mkt närmare senaste veckan. vi har pratat, om allt och inget. lärt känna varandra. släppt varandra nära inpå. Jag har pratat med honom om Andreas, och försökt förklara. och han lyssnar och försöker förstå. tycker det är stort av honom. att sitta och lyssna på mina känslor för en helt annan person, och acceptera att så är det.

Men jag känner mig inte rädd, jag är ute på hal is.det är jag. mkt som känns som det är allra första gången. men jag är inte rädd. jag känner mig så trygg med honom. När jag lägger mig med huvudet mot hans bröst. då är jag hemma. där jag ska vara. då är allt jobbigt över. för jag känner tryggheten. och jag känner tilliten. när han säger att han inte tänker lämna. då tror jag honom. och det är stort efter allt jag vart med om. men med Daniel är jag helt enkelt hemma. because home i where you're heart is.

längtar redan efter framtiden. tillsammans. Misstro mig inte kära vänner. andreas kommer alltid finnas i mitt hjärta. jag kommer alltid sakna honom och undra och fundera. Men det känns som om jag är värd det här. efter att ha legat på botten så är jag värd denna lycka. För lycklig gör han mig.

Daniel ♥

Är det inte alldeles underbart, det här vi kallar livet?

Daniel och jag. vi är inte längre två, vi är en. tillsammans, i ett förhållande, pojk/flickvän. vad ni än vill kalla det så är jag överlycklig. och jag känner mig säker på det här. ett steg i taget. och det här kommer bli stort <3

Ja vad ska jag säga?
Dagarna kan inte gå fort nog. känns som om det är så långt tills jag får träffa honom igen...
Känner bara mer och mer. och blir så glad av omgivningen glädjs med mig. var orolig ett tag att de tyckte att det var för tidigt för mig. men antagligen var det bara mina egna tankar som spökade. mina egna farhågor.

Men det är längesen jag log så mycket som jag har gjort de senaste veckorna. Och jag försöker inbillia mig, och börjar faktiskt tro på det, Att Andreas skulle verkligen glädjas för mig. jag vet att han alltid har velat mitt bästa, och det här är ett stort steg. Jag mår väldigt bra när jag är med Daniel, han får mig att känna mig uppskattad, och han får mig att le och må bra. kan jag begära mer?

Sen att det tas med babysteps. det är bara viktigt för mig. jag måste fortfarande få känna efter i varje steg, känna hur jag mår, och hur jag ska reagera på saker och ting.

har fortfarande mycket känslor. men just nu känns det väldigt rätt. och så länge det känns rätt kommer jag bara försöka njuta allt jag kan, och tillåta mig själv att njuta av det.

För han är så fin mot mig, längesen någon var så fin mot mig, sa så många fina saker och fick mig generad. det var riktigt längesen. antagligen för att jag inte brytt mig i vad andra har sagt tidigare. men den här pojken. hans ord går rakt in i hjärtat på ,mig. försöker ta till mig allt.

underbara vackra värld.

har mycket blandade känslor just nu.
en pojke som för många år sedan tog upp inlägg efter inlägg i den här bloggen, han kom upp till mig. han lyckades ta mig med storm. trots att jag inte alls trodde att jag var redo för några känslor så lyckades han. han tog sig igenom skyddsmuren. och jag är så glad att han gjorde det. och jag är glad att han accepterar hur jag skullle kunna vara. Han accepterar att jag vill skynda långsamt, att jag kan bli rädd och osäker. just på grund utav allt som har varit.

synd bara att han är så långt bort. saknar och längtar efter honom.
ville bara ge er några riktigt glädjande nyheter. något som jag inte trodde skulle komma på länge till. men det behövdes nog bara rätt person.
jag är nog en smula kär. udnerbart är det. <3