Jag gick till kuratorn iaf. lika äckligt jobbigt som alltid. och grämde mig lika mkt.
jag tog mig igenom det iaf. pratade och försökte verkligen berätta hur jag mår.
Får faktiskt egentligen mest bara beröm. För att jag går till jobbet, för att jag inser hur jag mår, och att jag kan dra paralleller mellan hur jag mådde innan. att allt inte beror på det här, att det här bara förvärrar många saker också.
Fick lite boktips och sånt om det skulle vara ngt jag ville läsa.

tog med mig syster efter och shoppade. var längesen jag shoppade faktiskt. blev en mysig kofta,  lite tights och benvärmare och såna saker. varma saker, det är höst nu. den förbannade hösten. jag vägrar frysa.

Nu ska jag snart äta jello-w. ska ge mina småbarn mat också. sen tänker jag inte göra många knop ikväll.
energin försvinner ju så jävulst..

Jag vill spy på allt och alla. jag vill skrika och slåss.
men jag vill verkligen inte gå till kuratorn imorn. orkar inte med det imorn.
har massa ilska i mig. haft i flera dagar.
jag orkar inte. inte ikväll. jävla skit.

Jag hatar att du tvingar mig att leva ett liv, som om du aldrig existerat.
Jag hatar att du tvingar mig leva i en ovisshet, som får min kropp att kännas som den väger ett ton.
Jag hatar att du lämnade mig, trots du lovat att du alltid skulle stanna.
Jag hatar att du fått mig tappa tron, på livet, kärlek och tillit.
Jag hatar att du fått mig känna mig ovärdig.
Jag hatar att du tog ifrån mig all lycka.
Jag hatar den ångest och depression jag fått, pga att du försvann.
Jag hatar tanken på att jag har förlorat den människa jag skulle ha kvar för evigt.
Jag hatar att du inte låter mig få somna på ditt bröst.
Jag hatar att du inte låter mig få höra dina andetag.
Jag hatar att du valde att det skulle vara såhär.

Men jag kommer aldrig kunna hata dig. Jag hatar allt som hänt, allt jag känner, hur jag mår.
Jag hatar ditt val, jag hatar vad du bestämde dig för att göra.
Men jag kommer aldrig kunna hata dig.

"Ensamma dar, väldiga värld,
orden ekar i hennes röst.
Ingen sömn och inga svar.
Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd,
som hugger och vrider sig i ditt bröst.
Vi ses på hjärtats bar,
det här är brustna hjärtans höst.

Här är timmarna av ovisshet
poeternas bensin
här är natten när vi räknar våra stygn
allt gick så fort"

- Lars Winnerbäck

Jag kan fortfarande inte förmå mig själv att inse att han är borta.
varje gång jag hamnar i de här tankebanorna "det kan helt enkelt inte vara sant"
Jag känner en sån tomhet, och ensamhet. och samma stora sorg börjar om på nytt igen.

jag kan bara inte förstå.

http://www.youtube.com/watch?v=2SKEp-H0Eqs

Antingen så går jag runt flera dagar i sträck här hemma och gör verkligen ingenting. jag får verkligen ingenting gjort. Eller så bor jag på jobbet och får ändå inget gjort hemma.

På onsdag kommer jag ha jobbar 6 dagar på raken. sen ledig en dag och sen fre-sön + tisdag.
Det får nog vara nog sedan. ska nog ta några dagar ledigt. men då kommer jag bara gå här hemma. jag mår sämre av att bara gå, och inte ha ork, lust eller vilja till att göra ngt. än att jobba ihjäl mig på jobbet. för då GÖR jag ändå något.

Livslusten finns liksom inte. eller lusten finns, men inte glädjen. ser ingen glädje i ngt numer.

Åh. jag orkar inte ikväll. skitsamma

Hösten är en mardröm för mig.
inte bara för egen del. jag vet med mig sen många år tillbaka att jag alltid blir deppig på hösten, går ner mig. Iår vet jag inte om jag kan komma längre ner bara.

men för dig. Du som är där ute någonstans. Du har inte ens en långärmad tröja på dig. Du har en tunn t-shirt. bara den vetskapen gör ont i mig. det spelar ingen roll vilket skick du är i. du har ändå bara en tunn t-shirt. medans jag redan har plockat fram vinterjackan. Det är så orättvist!
Och tänk när vintern kommer. Den vita förrädiska vintertäcket kanske gömmer undan hela dig. och jag håller på att sprängas av ilska av att tänka på det.

Kan du inte bara bli hittad? så jag slipper tänka såhär? Så jag vet att du är trygg, säker. Jag är så orolig för dig.

idag är jag inte ett dugg positiv. jag har ingen som helst ork till det. vill egentligen bara lägga mig att sova. men vet att det är omöjligt än på några timmar..

Usch vilken dag... tagit på krafterna rejält.
sov väldigt dåligt natten som var. vaknade hela jäkla tiden, nervös, orolig. tio i åtta vaknade jag med en sådan magvärk att det var omöjligt att ligga kvar. så då klev jag upp. en timme tidigare än jag hade planerat. gick runt i lägenheten och grämde mig.

Kom tillslut till kuratorn. och nog fan var det jobbigt. berättade för henne vilken dag det var, att det är ett datum jag helst inte vill kliva upp ur sängen... Hon tyckte det var starkt av mig att jag faktiskt gjorde det ändå.
Och vi pratar mycket om hur mina tankar, känslor och mitt beteende hänger ihop, som en cirkel, kanske ond i det här fallet. och att jag måste försöka möta mina känslor.
Berättade också för henne om min rädsla för mina egna känslor, att jag är livrädd för att känna efter längst inne, för det jag känner längst inne, det kommer bryta ner mig. och jag är rädd för vad som skulle hända om jag inte skulle orka upp efter det.

Vi pratade om så mycket, så det bara snurrar i skallen på en. många näsdukar går det visst åt på våra möten. Men det känns som att hon tycker det är helt okej att jag gråter när jag träffar henne. Och hon tyckte det var helt okej att jag har mina dagar när jag inte kliver upp ur sängen. För hon tyckte att jag ändå hade en stark drivkraft i mig. För jag vill ju må bra, jag vill verkligen må bra. jag vet bara inte hur jag ska ta mig dit, eller när eller ingenting. men jag vet att jag vill.
vilket hon tyckte var viktigast just i detta läge.

energin är borta för idag. så det blir inte många knop gjorda ikväll inte.

Jag är ensam här i helgen. det är tyst, väldigt tyst.
för att inte bli uppäten av tystnaden och ensamheten så har jag gjort allt från att diska och tvätta och gjort rent hos grodorna, funderar på att göra rent hos marsvinen också, annars gör jag det imorn. bada marsvinen skulle jag behöva göra om inte annat.
Det är så sjukt tyst här.

imorn är det den 14:onde. 4 månader. jag vill slå och sparka, skrika och gråta. Men idag kommer det inget. idag är jag tom på känslor.
Och imorn ska jag till kuratorn igen, lite dumt kanske att boka in den 14:onde. det datumet som jag vet är en skitdag. spelar liksom ingen roll.

Jag vet inte längre vad jag ska skriva. mitt mående är precis detsamma, jag känner samma känslor som i de resterande inläggen. jag får inte ur mig något nytt. jag hittar inget nytt att bearbeta, och de känslor som jag redan har. jag har ingen aning om hur jag ska få dem att försvinna.

Jag vill ju bara få veta, spelar ingen roll vad jag eller alla andra TROR. att tro något hjälper inte, jag behöver konkreta bevis på hur läget ligger till. har ingen aning om hur jag ska ta mig igenom det här annars. jag vill bara veta.
för jag saknar dig så fruktansvärt, varje dag hugger det till i hjärtat vid tanken på dig.
det gör ont i mig för allt du missar, och allt som du förtjänade att få vara med om.
jag saknar dig.

Det skulle ha vart 8 månader idag.
Idag skulle vi ha vart lyckliga, vi skulle ha firat att vi hållt ihop,
vi skulle ha firat att det bara var början, på något fantastiskt.
vi skulle ha legat i varandras armar och berättat vad vi betyder för varandra.
vi skulle ha lagat god mat, och myst med marsvinen tillsammans.
det skulle ha vart vår 8-månadersdag.
Det skulle ha vart början på resten av våra liv.

Det har varit fullt upp några dagar. både bra saker och mindre bra saker.

Idag har varit en lång dag, men helt ärlig så slutade dagen som en riktigt bra dag. En skön dag. en välförtjänt dag.
Började med att kliva upp tidigt. skulle ju till kuratorn idag. Anna följde med mig och jag hade så otroligt ont i magen där. Ville så gärna gå in men samtidigt ville jag bara springa därifrån.
Mötet gick väl bra iaf. Gunilla som min kurator heter tyckte jag var duktig på att förklara hur jag känner, jag som inte ens kan prata med främmande människor. Men hon var lättsam. Hon ställde bra frågor, och vi de minnen som fick mig att börja gråta så lät hon mig gråta och lugna ner mig. Vi pratade lite om hans försvinnande, om mig, och hur jag mår just nu... Inget jag egentligen orkar gå in på en andra gång på en och samma dag.. Men det gick som sagt relativt bra. kändes både bra och dåligt när jag gick därifrån. Men ska dit på måndag igen...

Sedan så hade jag, anna och therese bestämt oss för en roadtripdag. Så vi tog gamla fina volvon och drog till huddik. Vi åt god mat på första bästa stället vi hittade. sen strosade vi runt på dollarstore, jag blev några hundringar fattigare om man säger som så... och vi var på albert och herbert och kjelles och inne i city.
Såklart passade jag på att säga hej till Mats och tjejerna när jag var i huddik också. de bjöd oss på fika och mat. så otroligt fina människor, får en att känna sig som hemma och bara... lugn.

Fick också med mig en marsvinsbur hem som jag fick av mats, så snällt av honom. så nu har pojkarna flyttat ännu en gång. till ännu större :) och jag tycker det är så fint, och de blir så glada när de har plats att röra sig på.

sen tog vi vårt pick och pack och åkte hemåt. Nu har jag inte mkt krafter kvar. en sån här dag tar på krafterna, otroligt mycket. men skulle jag bara åkt hem efter att ha vart hos kuratorn skulle nog dagen blivit mkt jobbigare. då skulle jag ha suttit och funderat på vad jag pratat om, analysera och få panik för jag berättade för en främling. men nu har jag inte riktigt hunnit med det. vilket är skönt.

tack Gissan och Therese för era fina tankar idag. jag uppskattar det!

Orken att skriva har inte funnits på länge nu.
det finns väl egentligen inte nu heller. men känner jag behöver ventilera.

är sjukt sliten just nu, försöker nog dränka mig i jobb och senaste två dygnen har jag jobbar kanske 26 timmar eller något. har gått två nätter, och försöker väl äntligen bli människa efter det. är inte gjord för att jobba natt jag inte.
Det är skönt att jobba, håller tankarna borta från annat...

på måndag... usch. på måndag ska jag träffa en kurator. får en knut i magen av att tänka på det. vad kommer de att fråga? Kommer jag kunna låta bli att brya ihop? hur jävla jobbigt kommer det egentligen att bli?
är riktigt nervös, och skräckslagen och ångestfylld på en och samma gång. är inte alls sugen, fast jag samtidigt längtar. Tänk om jag känner att jag inte alls kan prata med henne? Jag har ju så svårt att prata med folk, allra helst såna som jag inte känner. kommer jag att lyckas öppna mig så? kommer jag våga? Jag har inte ens öppnat upp mig för mig själv på otroligt länge. för jag är otroligt rädd för de känslor som ligger längst inne, de som jag verkligen inte orkar ta itu med...