idag gjorde jag något som jag vet att jag verkligen behöver. Och det är inte tack vare mig jag gjorde det. utan tack vare mina fina föräldrar.

en bekant till pappa som jobbar inom vården ordnade så att om jag bara skickade ett mail, eller lämnade ett telefonsvar hos ungdomsmottagningen så skulle de prioritera mig. De skulle se till att jag fick hjälp.
Detta skrämmer livet ur mig. De kommer säkert vilja veta hur jag mår, och det har jag inget bra svar på. För jag kan inte förklara det. Och de kommer säkert vilja veta en massa detaljer, som jag inte kan prata om utan att bryta ihop. Och det kommer vara så otroligt jobbigt, att jag inte kommer veta vilket ben jag ska stå på.

Men längst inne vet jag att detta är något som jag behöver. Trots att jag bara genom vetskapen om detta knappt har orkat igenom dagen. Jag vill ha hjälp, samtidigt som att det känns som att om jag skaffar hjälp så accepterar jag att han är borta. och det vägrar jag göra. Jag kommer aldrig kunna acceptera att han är borta.

Nu vet jag ju inte ens när de på ungdomsmottagningen kommer ringa, skickade ett mail idag. ett uselt mail. jag visste inte vad jag skulle skriva. känns inte som att jag förklarade hur allvarligt dåligt jag mår, men det är inget jag kan förklara i ett mail som jag inte har en aning om vem som läser. som att skicka ett mail till en vilt främmande person och hoppas på det bästa. Då är det svårt att förklara allt. Och jag lär bli livrädd om/när de ringer upp mig. och jag kommer vara livrädd för att gå dit. jag vet inte hur jag ska orka.

Jag vet bara att jag aldrig komma orka leva mitt liv utan honom, om jag inte tar hjälp av andra. och jag vet att han hade velat att jag skulle försöka må bra. Så detta är mitt försök, mitt försök att få mig att leva igen. precis som Andreas hade velat.

För dem som känner mig, de vet hur mkt jag älskar grodor.
Jag samlar på allt som har med grodor att göra, har prydnadsgrodor i hela rummet.
jag har tillochmed ett akvarium som väntar på att få små grodor inflyttade.

Och ikväll, för bara en liten stund sedan. jag hade gått på affären. och när jag kommer tillbaka så sitter det en liten groda vid min port. och den var så fin, och så snäll. jag tyckte inte den skulle sitta där för det finns så elaka människor som hade kunnat göra alla möjliga hemska saker med den lilla. Så gick iväg med den till gräset, efter att ha klappat och sagt hej.
den var så snäll och så fin.

Det kommer vara så många människor nu som tycker att jag är helt konstig. men den där lilla grodan gjorde min kväll, den fick mig att skina upp.
den gjorde min kväll till en bra kväll. tack lilla groda.


-

träffade Mats och tjejerna idag också. jag tycker så mkt om dem, och allt är så lättsamt och skönt med dem. vi var på barnens hus för tjejerna skulle få en studsmatta, och sen satte vi oss på ikea och käkade och surrade.
Det var som sagt så skönt att få vara med dem. vi bestämde att jag snart ska åka ner och hälsa på, träffa deras nya lilla kisse och bara mysa med dem en helg eller så.

jag behöver verkligen en sån här dag ibland. nog för att jag har varit helt slut efter att ha somnat 3.30 inatt och bemaningen ringer och väcker mig klockan 7 och frågar om jag kan jobba. visst. helt slut var jag. men dagen har vart bra. vilket jag nog behövde väldigt mkt.

Lägenheten är tom.
Pratade med Mats tidigare idag. och de hade varit och tömt det sista i lägenheten idag. Det är så blandade känslor. känns så overkligt att jag aldrig mer ska vara i den lägenheten. att den är tom, att den inte är hans längre.

allt är så overkligt. och jag hatar det. med allt man kan hata ngt. jag skulle verkligen göra precis allt, för att gå tillbaka i tiden och göra om de där sista dagarna, och stannat hos honom den där torsdagen. jag vet inte om det skulle göra ngn skillnad, han hade lika gärna kunnat sticka en annan dag. men jag skulle verkligen göra vadsomhelst för att kunna ändra på det här.

I vilket fall så skulle mats nog komma upp till sundsvall ngt i veckan. vi tänkte äta middag eller ngt tillsammans, han, jag och tjejerna. kommer bli mysigt. tycker så mkt om dem. och vill för allt i världen inte tappa kontakten med dem.

känns som om det kommer bli ytterligare en natt då jag inte kommer i säng förns långt in på småtimmarna...

Idag, eller ja. igår. Jag träffade Ellenor, Andreas mamma. Och missuppfatta mig inte. jag tycker jättemkt om henne.
Men det gör så ont att träffa henne, att prata med henne. allt bli så otroligt påtagligt, just med henne.
Var som tur var med Petra, så hon sa bara kort och gott att nu åker vi hem. skulle inte orkat gå ngt mer på stan så. Kunde knappt hålla tårarna borta när jag satt på bussen hem.

När jag då klev innanför dörrarna blev jag alldeles utmattad, la mig och sov på en gång. Min kropp säger emot. den orkar inte med det här ngt mer.

Jag orkar egentligen inte ens skriva idag. skriva är mitt sätt att bearbeta, men idag orkar jag inte bearbeta, jag orkar knappt andas,
Kommer bli en väldigt lång natt känner jag.,

Inatt är en sådan natt då jag bara sitter och väntar.
jag väntar på att du helt plötsligt bara ska dyka upp,
Bara stå här utanför min dörr med öppna armar och att jag äntligen ska få höra dig säga hur mkt du tycker om mig igen.

Det är såna här nätter då jag inte alls sover. jag kan sitta hela natten, stirra rakt ut. jag skulle gissa på att min blick är väldigt tom också. jag blir liksom... långt borta. stänger in mig i min lilla bubbla, i min egna värld. där du faktiskt kommer hem till mig. Där jag slipper vara ensam, där jag har din famn, där jag slipper smärtan.

Inatt är en sådan natt då jag verkligen behöver dig.

Jag gav dig det största jag hade.
Mitt hjärta, min kärlek.
Jag önskar varje dag att det skulle ha räckt. att jag skulle ha räckt till.
Men en skadad själ kan många gånger inte bli lagad. inte med all kärlek i världen.

Du kommer alltid ha min kärlek mitt hjärta. jag kommer aldrig någonsin att glömma dig.
Du har format mig. du har gjort mig till en bättre människa, en pålitligare person. du öppnade mitt hjärta och mitt sinne. Du fick mig att bli mer medmänsklig. Jag kommer alltid vara tacksam för allt du gjort. och du kommer alltid finnas hos mig.

Jag önskar bara du kunde bli hittat. Är du död, då vill jag ge dig en begravning. Den finaste begravningen som någon någonsin haft. En begravning som bara någon som du kan förtjäna. Jag vill ge dig ett värdigt slut.

Att ens tänka i de här banorna. att jag aldrig någonsin ska få se dig igen. De skrämmer mig.

Det är den 14.onde idag. det datumet jag verkligen inte tycker om.

Det värsta med allt är att jag tror jag börjar vänja mig vid att må såhär dåligt. det är en del av min vardag att inte må bra. det är en riktigt hemsk känsla.

Och jag vet inte ens hur jag skulle reagera om han skulle komma tillbaka.
Det finns inget jag hoppas på så mycket som det. varje morgon, varje kväll, hela dagarna. Jag hoppas hela tiden.
Men hur skulle jag reagera?
skulle jag bli arg? Ge honom en käftsmäll?
Börja tokgråta?
känna lättnad?

Jag säger hela tiden att jag inte orkar det här. och det gör jag inte. jag kliver upp, gör det jag ska, går och lägger mig. Jag lever inte. jag skulle inte orka leva det liv jag levde innan. jag orkar inte.
Jag orkar inte längre vara jag. och såren jag bär på, jag vet inte hur jag ska få dem att läka.

Hur bygger man upp en värld som har rasat samman?
Hur finner man orken att skratta och faktiskt på riktigt vara glad, när allt ställs uppochner?

Jag är aldrig glad, jag har aldrig orken att vara positiv. Det går ut på många i min närhet. och för det ber jag om ursäkt.
men jag vet inte hur jag ska göra. hur jag ska orka vara glad och trevlig. hur jag ska orka trycka bort allt det onda hela tiden.
jag vet inte. och jag är ledsen. Jag gör mitt bästa, hoppas ni förstår det.

Månen påminner mig om dig.
Jag sa alltid: Jag tycker så mycket om dig, till månen och tillbaka, minst.
månen påminner mig om då vi släpade runt på ett stort teleskop, för att sedan få en liten liten glimt av månen i närbild.
Månen påminner mig om din fascination utav rymden, och utav allt som det egentligen inte finns något rätt svar på.
månen får mig att sakna och längta efter dig.

Det är fullmåne inatt.

Jag förstår inte.
ska jag sluta se honom som min pojkvän?
Ska jag släppa allt hopp och sörja honom som om han vore död?
vad fan ska man egentligen göra?

Jag försökte precis sova, tagit sömntablett och allt. men kroppen har vant sig vid dem, jag kan inte påstå att de direkt hjälper längre. och det är väl inte meningen heller att de ska hjälpa hur länge som helst.
Men när jag inte kan sova, då funderar jag. Och jag vet inte hur man ska gå vidare från det här. vad jag ska ställa in mig på och vad jag ska sörja för. Ska jag sörja för att han är försvunnen, och samtidigt hoppas att han kommer tillbaka? Eller ska jag sörja honom som att han har dött?

Det skulle varit så mycket enklare om han varit med i en bilolycka eller ngt. Jag vet att det låter så otroligt hemskt. och jag vet att det är lika jobbigt att förlora någon i en olycka. Men förlorar man någon i en olycka så vet man åtminstonde vad som har hänt. man slipper ovetskapen, och oron och funderingarna.

Och jag måste åka till fränsta. jag skjuter upp det hela tiden. Jag vill åka dit, jag vill åka dit i lugn och ro och ta farväl av lägenheten åtminstone. och jag vill i lugn och ro få plocka ihop de saker jag vill ha. Men samtidigt. det är en mardröm att bara tänka tanken att åka dit. att veta att det antagligen är sista gången jag sätter foten i den lägenheten, där alla mina fina minnen utspelar sig. Och att han inte kommer få ha den lägenheten kvar.

För vad folk än säger, så kommer jag inte sluta hoppas. det är helt omöjligt att sluta hoppas utan några svar. och jag vet mkt väl hur länge sen det är han försvann. och jag vet mkt väl hur små chanserna är att han skulle komma tillbaka, vid liv åtminstonde. Jag vet allt det där. men jag måste få ha mitt hopp.

---

En sak jag blev så otroligt ledsen över. förra helgen var jag, Petra och Linda ut. Vi hade det jättemysigt hemma hos Petra först och jätteroligt nere på stan sedan.
Och på måndagen där får jag frågan: "men hur kan du gå ut efter allt som har hänt, får du inte dåligt samvete?"

Såna där frågor får jag dåligt samvete av. de mår jag dåligt av och dem blir jag så ledsen och arg på.
Om jag för en kväll. en endaste kväll känner att jag orkar trycka undan allt dåligt, och går ut och har roligt med människor jag tycker om. Gör jag då fel? Gör jag fel när jag anstränger mig på alla möjliga olika vis att komma ur min situation med psyket i behåll? Om jag då behöver gå och och ta ngn drink och dansa arslet av mig på dansgolvet. då gör jag det.
Jag vet att Andreas skulle vara stolt över mig. att jag är stark nog att jag orkar ta en sådan kväll, att jag försöker leva mitt liv.
Alla kvällar är inte sådana. ikväll är inte sån. ikväll vill jag bara lägga mig och somna och inte kliva upp ur sängen igen. Men vetni. Jag måste. Jag är inte dum. jag har insikten att jag måste orka mig igenom det här. det måste jag. hur ont och jobbigt det än är så måste jag. och om då en utekväll ngn gång då och då behövs. då är det det jag gör. är det att bryta ihop som behövs. då bryter jag ihop.
Jag gör det jag måste för att överleva detta. Så jag förstår inte hur någon har mage att komma med sådana frågor. Man kan inte döma någon och dennes handlingar, när den är i en situation som du aldrig ens skulle kunna föreställa dig i din värsta mardröm.

Jag har någon som, då jag mår som bäst, skrattar och ler med mig
Jag har någon som, då jag mår som sämst, håller om mig och låter mig gråta ohämmat.
Jag har någon som alltid har tid, alltid har en axel ledig.
Jag har någon som lyssnar på mig då jag hatar hela världen.
Jag har någon som andas åt mig, då jag själv inte orkar.
Jag har någon som låter mig bryta ihop, för att sedan hjälpa mig upp igen.
Jag har någon som alltid finns där, dag som natt.
Jag har någon som skickar sms, fast hon är i rummet brevid.
Jag har någon som förstår mig, utan att jag behöver säga ett ord.
Jag har någon som viskar tröstande ord, när jag kippar efter andan.
Jag har någon som håller mig ståendes på benen, när knäna ger vika.
Jag har någon som skriker med mig, då jag hatar allt och alla.
Jag har någon som är stark åt mig.
Jag har någon att kliva upp ur sängen för på morgonen.
Jag har en Anna Kalte.
Jag har en bästa vän.

Jag älskar dig, tack för att du är den du är. och för att du står vid min sida, i en värld som vill få oss att gråta.