Usch, ingen bra dag.
mamma kommer väl snart. ska putsa lite fönster med mig, samtidigt som jag ska försöka hinna med att tvätta allt som behöver tvättas så jag slipper ha med mig massa smutstvätt.

kommer bli en lång och slitsam dag imorgon. då går flyttlasset. dags att leta fram ryggbältet tror jag. kommer ha riktigt ont i ryggen när vi är klara imorn.

har ingen större lust att skriva ngt heller. men ni vet att jag lever iaf.

Så gott som allt är packat nu. det står kartoner överallt, har bara det allra nödvändigaste opackat, och kläder och sånt.
imorn får jag förhoppningsvis nycklarna, om jag anser att lägenheten är bra städad så får jag dem. och på tisdag går flyttlasset.

I helgen ska vi köpa min soffa som jag så gärna vill ha, blir några riktigt dyra månader detta. usch.

Var på ett boende idag och pratade lite med chefen där, och blev visad runt. förhoppningsvis blir det en inskolning där inom kort = chans till mer jobb. vilket är mycket bra. Har fått lite jobb för nästa månad. december är en bra månad, mkt chanser till storhelgstillägg. så jobbar natten mot julafton och nyårsafton jobbar jag kvällen, sedan dagen på nyårsdan. nästan dubbelt betald de dagarna så det tackar och bockar jag för. ville vara ledig på julaftonskvällen, stor hjerpejul i holm iår. och det blev jag ju, hoppas fortfarande på ngt mer jobb under julhelgen, men annars blir det nog bra som det är. och nyår är enligt mig inget att fira.

men något jag inte ser fram emot är januari. usch. jag ser inte fram emot vår 1-årsdag. och jag ser inte fram emot hur jag kommer må den dagen.

nej. nu värker fötterna. liggläge i soffan ropar.

Den där kvällen, då jag insåg att han var borta.
Den där kvällen, då polisen bröt upp hans dörr.
Den där kvällen, som för alltid ändrade mitt liv.
Den där kvällen, jag har aldrig varit så rädd.

Den kvällen, den spelas upp i mitt huvud, hela tiden.
Den kvällen, den vill inte sluta jaga mig.

Smärtan jag bär på, jag kan inte beskriva den. inte för någon.
jag tror inte att någon kan förstå hur stor den är. Hur stor del han var i mitt liv.
Jag skulle göra vadsomhelst, för att slippa smärtan, bara för en stund.

I have to block out thoughts of you, so I don't lose my head 
They crawl in like a cockroach leaving babies in my bed 
Dropping little reels of tape to remind me that I'm alone 
Playing movies in my head that make a porno feel like home 
There's a burning in my pride, a nervous bleeding in my brain 
An ounce of peace is all I want for you, Will you never call again? 

blue october - hate me

ingenting är som det borde vara.

det är meningen att du ska finnas här, låta mig gråta i din famn. Lyssna när jag pratar, hålla om mig när jag inte kan sova, se till att jag äter mat. Det är meningen att du ska finnas här för mig, ta hand om mig och se till att jag kommer igenom det svåraste jag någonsin gjort. Men du är inte här. jag har ingen aning om vart du är.

Jag gråter själv, dividerar tankar med mig själv tills huvudet värker. Jag ligger ensam om nätterna. Det är meningen att du ska vara här, den som kan förstå mig. det är bara inte meningen att det ska vara såhär.

Har haft en ganska jobbig period just nu. så har överhuvudtaget inte orkat med ens tanken på att skriva blogg. Hatar när allt slår tillbaka på en.

det har varit så mkt med allt, all saknad och all panik kom tillbaka, gav mig en käftsmäll.
snön kom, går inte ens att förklara ångesten den gav. Flyttstress. har först idag börjat packa överhuvudtaget, och det är två veckor till flytt. så mkt tankar och funderingar iochmed flytten. kommer jag att trivas? Kommer jag att känna mig hemma? Kommer allt bli så som jag vill att det ska bli?

är mkt jag måste köpa också, vilket ger mit oro över pengar. mer oro än jag vanligtvis har. jag måste köpa en ny soffa, och en garderob. men vill även ha en ny teve. en ny dator skulle jag behöva också. den jag har blir äldre och äldre och sämre och sämre.

ska till kuratorn imorn. är inte överdrivet sugen på det. men det är jag väl aldrig. att gå hos en kurator är otroligt jobbigt. men jag vet att det är välbehövligt. men det tar på krafterna rejält. Ska därefter hem till holm. pappa fyller år så ville hem och fira honom en sväng.

Jag önskar att jag på ett bättre sätt skulle kunna förklara hur jag egentligen mår. just nu känns det ungefär som att en stor sten trycker ner mig. hela tiden. och jag kämpar och kämpar för att få bort den. men jag blir så trött, orkar inget. vill bara ge upp och låta den krossa mig. Men människan är funtad så att den ger inte upp. hur lite ork jag än har så försöker jag få bort den där stenen, hur meningslöst det än känns...

Det tar så jävla hårt. När man tror att man har börjat bearbeta saker.
Så slår det tillbaka på en så jävla hårt när man inser att man inte bearbetat något. bara skjutit undan det.
Och när man väl börjar känna, då gör det ondare än någonsin.

Idag kom den. när jag klev upp imorse var det snö ute. det högg till i hjärtat på mig. har verkligen fasat för det här. Nu blir det så gott som omöjligt att hitta dig. Du är gömd. Det förbannade vintertäcket har gömt dig.
jag hatar snön, har jag alltid gjort. Men iår. jag ville inte finnas när jag såg det vita på backen...

Är inget som är roligt nuförtiden. Jag ser inte ens fram emot att jobba längre, det som i så många månader har varit min flykt, från alla tankar och allt skit som är. Men det finns ingen glädje i att jobba heller.

Vill mest bara gå hemma, i tofflorna och mjukiskläderna och göra ingenting hela dagarna. Går ner mig rejält.
Samtidigt vill jag inte vara hemma. Den här lägenheten är inte hemma utan Anna. Så är det bara. och jag saknar henne. Det är ett stort steg att gå från att ses varje dag, att ha en vardag tillsammans. till att det går flera dagar utan att man ses, och när både jobbar hinner man knappt prata med varann. det suger så mkt ska ni veta. är så jävla jobbigt.

och packa behöver jag göra. men när? När ska man hitta orken till att göra det när man inte ens vill kliva upp på morgonen?

Jag vet liksom inte ens vad det är för dag i veckan. är så dagvild så att det inte är klokt.
Jag är så trött på att trampa i kvicksand. Så trött på att aldrig må bra, men heller aldrig dåligt. Jag står som i ett stort vakuum och bara balanserar. För jag orkar inte må dåligt, samtidigt som jag inte har orken att kämpa för att jag ska må bra. Så jag känner ingenting. Mår inget speciellt. Jag orkar bara inte. lättare att vara håglös. smeta på det där leendet de få ggr per dag det behövs. allt för att slippa höra frågan: Hur mår du? Lättare att slå på ett leende så får de tro att det är bra då. för jag orkar helt enkelt inte.

Usch. jag hatar att göra av med pengar. det ger mig en sån otrolig ångest.
Köpte en ny dammsugare idag. efter en smäll i golvet så ville den gamla inte vara med något mer. lika bra tänkte jag, eftersom det inte fanns några påsar som passade till den gamla.
Så ringde min kära fader och frågade om han ville skjutsa mig så jag kunde köpa en ny. Vips så är 600 spänn borta. maskinen var på rea, vilket var tur. Men jag hatar att göra av med pengar på sånt här. för det är sånt man egentligen inte behöver. eller klart man behöver det. men det finns så mkt bättre saker som pengarna hade kunnat gå till. en ny soffa tex. vilket jag är i stort behov av. skulle kunna åka och köpa en på en gång. men det är så mkt pengar jag lägger ut att jag skulle ha en sån hemsk ångest.

pappa hade tänkt vaccinera sig idag också. fine tänkte jag och följde med. har egentligen inte tänkt ta den där sprutan överhuvudtaget. men så mkt skada kan det väl inte göra. så vi åkte till travbanan. väl där blev pappa såklart nekad eftersom han är äggallergiker. Det dumma är att han är i en riskzon, så egentligen så behövde han den väl mer än andra. jag är egentligen inte i ngn riskzon, men jobbar ju inom vården. är väl mest därför jag tar den så.
alla säger att de får så ont i armen. jag sitter och väntar på smärtan, vill att den ska komma så jag inte är konstig på ngt sätt. är lite öm precis där de stack, annars inget.

---

Har känt de senaste dagarna, en slags håglöshet. jag ser ingen glädje eller mening i något. orkar liksom inte hitta den meningen. orkar inte ta det där steget, nästa steg. och jag gråter inte, skulle så gärna gråta. men klarar inte av att ta steget att släppa ut det. jag vill ta steget, men ändå står jag och trampar. som att trampa i kvicksand. kämpar jag för mkt så dras jag bara ner ännu mer. ju mer stilla jag är, ju mer håglös jag är. desto stadigare är jag.

bara en stor soppa alltehopa. är så trött på det här.

Äntligen är det en ny månad. vill bara att de närmsta månaderna ska försvinna. vill inte ha vinter och kallt och äckligt.
Har precis kommit hem från blodcentralen, var och gav plasma. gick väl bra. antar jag.

jag känner verkligen att jag inte kan komma med något nytt här. det är samma känslor, samma tomhet, samma saknad, samma allting. allting är samma och jag vill bara ha en förändring. bättre eller sämre, jag vill bara inte känna såhär just nu.

jag saknar dig så mkt.