Idag kom den. när jag klev upp imorse var det snö ute. det högg till i hjärtat på mig. har verkligen fasat för det här. Nu blir det så gott som omöjligt att hitta dig. Du är gömd. Det förbannade vintertäcket har gömt dig.
jag hatar snön, har jag alltid gjort. Men iår. jag ville inte finnas när jag såg det vita på backen...

Är inget som är roligt nuförtiden. Jag ser inte ens fram emot att jobba längre, det som i så många månader har varit min flykt, från alla tankar och allt skit som är. Men det finns ingen glädje i att jobba heller.

Vill mest bara gå hemma, i tofflorna och mjukiskläderna och göra ingenting hela dagarna. Går ner mig rejält.
Samtidigt vill jag inte vara hemma. Den här lägenheten är inte hemma utan Anna. Så är det bara. och jag saknar henne. Det är ett stort steg att gå från att ses varje dag, att ha en vardag tillsammans. till att det går flera dagar utan att man ses, och när både jobbar hinner man knappt prata med varann. det suger så mkt ska ni veta. är så jävla jobbigt.

och packa behöver jag göra. men när? När ska man hitta orken till att göra det när man inte ens vill kliva upp på morgonen?

Jag vet liksom inte ens vad det är för dag i veckan. är så dagvild så att det inte är klokt.
Jag är så trött på att trampa i kvicksand. Så trött på att aldrig må bra, men heller aldrig dåligt. Jag står som i ett stort vakuum och bara balanserar. För jag orkar inte må dåligt, samtidigt som jag inte har orken att kämpa för att jag ska må bra. Så jag känner ingenting. Mår inget speciellt. Jag orkar bara inte. lättare att vara håglös. smeta på det där leendet de få ggr per dag det behövs. allt för att slippa höra frågan: Hur mår du? Lättare att slå på ett leende så får de tro att det är bra då. för jag orkar helt enkelt inte.