Idag är första dagen på resten av mitt liv.

är det så man brukar säga?

inatt var jag less, jag var så otroligt less. grät och grät och hatade min tillvaro, hatade attt må som jag gör.
Jag bestämde mig. Drog iväg ett sms till Petra, så att ngn mer visste vad som komma skulle, så att ngn kan peppa mig då jag inte längre vill, och skälla på mig då jag bara är tvär.

Ingen morgon, absolut ingen morgon. ligger jag till längre än nio nu. det är bestämt. en pakt med mig själv. Jag är förbannat jävla envis. så klara det kan jag. spelar ingen roll när jag kommer i säng. upp senast nio!

Detta är första steget i att ta tag i mig själv och min tillvaro. babysteps.
Jag tycker egentligen inte om babysteps. allt ska hända på en gång. men vet långt inom mig att det kommer inte gå den här gången. Men idag, som var första dagen. jag klev upp nio. åt frukost (bara det är jag värd en eloge för) Jag har tillochmed varit ute och gått. 20 min, inte så länge, men för att inte ha tagit en promenad på jag vet inte hur länge så var det förjävla bra gjort.

Tanken är, att jag ett litet steg i taget. ska kunna fortsätta där jag slutade. innan mitt hjärta försvann. med bra mat och bra motion. men som sagt. babysteps.

Idag känner jag mig positiv till detta. imorgon? vem vet. kanske jag hatar mig själv för att jag bestämt mig. kanske vill jag inte kliva upp klockan nio. Men det är mitt mål. upp nio. när det inte längre är några problem. Då tar jag nästa steg.

Ingenting av det här kommer kunna hjälpa mig i min saknad till andreas. Jag kommer alltid sakna honom lika mkt, jag kommer alltid undra lika mkt. och det kommer alltid hugga till, alltid göra lika ont så fort jag tänker på honom. Men livet blir inte bättre av att jag inte äter, att jag sover bort dagarna och att jag spenderar den vakna tiden i soffan. absolut inget kommer bli bättre av det. och jag är less på den tillvaron.

Time for some changes. babysteps