Killar killar killar, jag förstår mig inte på er, när ni fått vad ni velat så, POFF. borta.
fast iofs, delvis kan det väl vara mitt fel också. Men tankarna på dig släpper väl snart skulle jag gissa på, bara jag ger blanka fan i dig ett tag. Ska sluta upp med det här jag håller på med nu, för många, på för kort tid. så är det bara. måste skaffa mig lite självdisiplin.

Är inne i en sån här.. vad ska jag kalla det? tänkoperiod? tänker för mkt, gör ingenting. bara tänker. På verkligen allt och inget. Jag gör mitt bästa, jag gör så gott jag orkar, men vanligtvis leder det ingen vart faktiskt. Ibland känns det som att hur mkt jag en försöker, hur bra jag en försöker vara, så hjälper det inte. Jag sitter endåså här helt själv, men mina förbannade tankar.

Jag vill bara ha ett bröst att luta pannan mot när det blir jobbigt. Ngn som drar det jobbiga ur mig, tvingar mig att prata om det, även om jag själv inte ens förstår vad det är. Ngn som tvingar mig att låta denne hjälpa.
Jag vill ha ngn som håller om mig om natten, som värmer när jag fryser, som delar min ensamhet. Eller snarare förvandlar det till tvåsamhet.
men jag vet inte ens om jag orkar med ngt sånt här igen, sårad too much.

---

När jag tänker tillbaka på de senaste åren så inser jag faktiskt hur många killar som har vart så jävulst elaka. Hur många ggr jag har rest mig upp igen, varför egentligen? varför ska jag ens behöva kämpa med att resa mig upp? Förstår folk inte att jag faktiskt inte förtjänar det? ingen förtjänar det. Önskar att det ngn gång var jag som slapp resa mig igen, att det var jag som var den elaka som man tillslut bara vill slå för den har sårat en så mkt.
Men det är alltid jag, alltid jag som involverar mig som en jävla tok. alltid jag som förstör, alltid jag som är jobbig och alltid jag som blir lämnad.


fan