Jag känner mig alltid så otroligt ensam när jag åker ifrån markus, eller då han åker ifrån mig.
Hela kroppen verkligen skriker efter kärlek då.
Jag ska erkänna, det är jobbigare än vad man tror att ha ett avståndsförhållande.
men jag ska också erkänna att det är värt det.
Mina känslor för den här karln, obeskrivliga, och faktiskt verkliga.
Det är så skönt att känna att man kan lita på honom, att man bygger upp den här tilliten till ngn.
Allt är bara så annorlunda mot för sist, jag var beredd att offra så mkt, och blir så sviken.

Men med Markus, jag får bara vara mig själv, och känna mig omtyckt för den jag är.
Han är bra för mig, han sprider lycka i min kropp, Han ger mig det jag behöver.
Bekräftelse, kärlek, omtänksamhet.
Han är den som säger att han älskar mig, och menar det.
Och jag tror ingen, inte ens han själv förstår hur mkt det betyder för mig.

Jag önskar bara att det fanns lite mer tid över, allt blir tyvärr så krystat när vi bara kan träffas på helgerna,
Jag är rädd för att vårat förhållande ska bli enformigt och tråkigt, men jag tänker inte tillåta det att bli det.
jag tänker aldrig ngnsin ta honom för givet, och jag ska, med den tid jag har med honom, försöka få honom att förstå hur viktig han är för mig.

Din kärlek är den enda kärlek jag behöver.