Jag vill inte säga att jag är beroende av dig, för en sak har jag lärt mig här i livet, att beroende av mänskor är inte en bra sak att vara. Men jag älskar dig, så obeskrivligt mycket.
och jag mår inte bra utan dig i min närhet.

Det här avståndet, jag hatar det, faktiskt. Skulle inte det finnas skulle jag kunna träffa dig närhelst jag vill, men det får jag inte nu. Och det är ju tyvärr inget som ngn av oss kan ändra på nu.

Och jag måste säga förlåt till dig.
För jag har under en längre tid inte varit mig själv, jag har inte tagit vara på tiden jag har haft med dig, utan jag har mest bara surat då vi är med varandra, det är absolut inte ditt fel, utan det är jag som inte har mått så bra som jag kanske önskar.

Något som jag har kommit fram till, nu när jag inte kan vara med dig så som jag brukar få, är att jag saknar ditt sällskap, jag saknar dina kramar, jag saknar att somna vid din sida, att vakna och se dig sova där vid min sida, så lugn och så vacker. Jag saknar när du tar min hand i din. Jag saknar ditt leende, jag saknar att ligga i din famn, Jag saknar att skratta med dig.

Jag har aldrig förut känt en sådan här stark kärlek, jag har aldrig velat vara med någon på det sätt som jag vill vara med dig.
Jag kan inte ens förklara, jag kan inte förklara hur mkt du betyder för mig, och hur mkt jag saknar dig just nu. Jag behöver en kram från dig, jag behöver höra dig säga att du älskar mig.

Du förstår inte, Du är det vackraste jag har och jag älskar dig så mkt.
Visst är jag rädd för att det vi känner nu en gång ska försvinna,
men rädslan är inte ens hälften
så stark som kärleken till dig.
Med dig, kan jag göra allt.
Med dig är jag oslagbar.
Jag älskar dig markus.