Svenskalektion, novellskrivning, resultat?
Se nedan, rubrik? - memories.  

---

Sommar, 1991.
En varm kväll i början av juni, avslutning imorgon.
Jag och mitt gäng som hållit ihop sedan lågstadiet.
Mina tankar vandrar, kommer vänskapen att bestå nu när gymnasiet slutar och vuxenvärlden börjar? Jag låter mina ögon vandra över mina vänner, och med det samma ser jag att exakt samma tankar vandrar i deras hjärnor.

Jag tänkte att detta får framtiden visa. Vi, går på den smala stigen genom skogen, ner till stranden. Vi får gå på led, för vi får inte plats två och två på stigen.
Vi vandrar ner mot den stora, vita fyren, som vi alltid lekte
kurragömma vid när vi var små, men aldrig vågade gå till då mörkret sänkte sig över världen. För den var ju så skräckinjagande på kvällen, med sin stora, nästan fullmånsliknande lampa, det kändes alltid som om den nästan jagade oss.

    Promenaden brukar vanligtvis vara fylld av trevliga konversationer, glada skratt och även ibland tårar.
Idag var det inget av det. Idag var promenaden fylld av tystnad, funderingar och ett uns av oro.
Mina, och även de andras tankar vandrade åter igen till vuxenvärlden, kommer vi klara oss därute? Utanför skolans gråa, skyddande väggar?

    Våran vandring hade nu nått sitt slut. Stranden, stor och varm, låg nu under våra fötter.
En av mina kära vänner bröt tystnaden med en munter röst som sade
    ”nej kära vänner, nu gaskar vi upp oss! Det kan vara vår sista kväll på detta sätt, låt lyckan och glädjen stråla över den!”
    Och med ens så formades mina läppar i ett leende, han kunde då alltid få både mig och de andra på bra humör!
Med dessa ord, och med ett leende på mina läppar, började vi packa upp våra väskor som vi tidigare bart på våra axlar.

    Filtar, engångsgrillar, kött, potatissallad, grönsaker, chips och dricka packades upp i all hast.
Och i och med denna uppackning så packades också tystnaden och oron ner. Återigen var vi det gäng som hade växt upp tillsammans, sett varandra utvecklas till kvinnor och män, bråkat, skrikit och skrattat ihop. Vi var återigen det gäng som jag älskade så villkorslöst.

    Mitt under ett skratt åt ett gammalt minne, då en utav oss tagit sig mod att gå in i fyren efter skymningens ankomst, ser vi en gammal man. Han hade hårda ansiktsdrag, format av ett långt och hårt liv.
    Han var alldeles för varmt klädd för detta underbara, varma och soliga väder. Hans skor, vad var det för skor han hade på sig egentligen, mitt under denna varma sommarkväll? Jo, det var som jag och de andra trodde, han hade på sig ett par riktigt rejäla vinterkängor! Men det var inte klädseln som vi uppmärksammade mest, det var hans gångstil.

    Vi hade inte sett på maken till gång, han hade en, hur var det vi förklarade det? Jo låghalt gång, som om han någon gång vart med om en olycka, som givit honom detta men, något han skulle få leva med tills dagen då han dör.

    I hans sällskap, märkte vi sedan, vandrade en otroligt liten katt, vi hade aldrig sett på maken till mindre katt, och den var ofattbart tilltyglad, och vandrade långsamt, med sin korta svarta ben. Det var precis som om han fick tvinga fram vartenda steg, men så gärna ville gå med denna förundransvärda man. Vi kunde nästan se på katten hur hejdlöst tacksam den var mot mannen.

    När detta omaka par hade, i sin sakta mak, kommit närmare, kanske tre meter ifrån oss, förvandlades plötsligt katten. Från att vara en liten varelse fylld med kärlek, övergick nu katten till ett litet monster. Den stannade upp, kollade på oss med en nästan brinnande blick, fylld med avsky och vrede. Den fräste åt oss, vi hade aldrig hört något fräsa så hemskt tidigare. Tanken slog mig, hur en sådan liten varelse kan få ut ett så förskräckligt ljud?
Mannen, med sin annorlunda klädsel och smått lustiga gång, plockade då upp katten.
    Han mumlade några lugnande ord till den, och sakta rann ilskan av den, ungefär som då vårfloden tar sina första andetag för året.
Sedan sa han med en djup, mörk och lite skrovlig röst; Ni får ursäkta henne, hon har levt ett långt, hårt liv, och stött på en del hemska människor. Precis som jag. Det är nog därför vi är de goda vänner vi är.

    Med dessa ord fortsatte han sin långsamma vandring, med den skada han skulle ha tills han dör. Med sin älskade vän, den folkilskna katten, som nu helt gått tillbaka till sitt kärleksfulla lynne, i sin famn. Han vandrade, som utan mål, längs med strandkanten, med vatten som lätt slog mot hans stora kängor.
Vi såg honom aldrig igen.

    I och med denna händelse i mina och de andras tankar kom tystnaden tillbaka. Jag talar nog för oss alla då jag säger att vi nu insåg att inget skulle bli som det varit.

    Detta var då 20 år sedan, jag kommer fortfarande ihåg det som om det var igår.
Allra helst vid den här tiden.
Det är en varm sommarkväll i början av juni.
Min unga dotter, lyckligt ovetande, har avslutning imorgon.

Tina Hjerpe
medieprogrammet 1b