jag ser att det fortfarande är några ihärdiga kämpar som tar sig in hit lite då och då.
jag har inte skrivit på otroligt länge. och det är nog för att jag har jobbat och slitit så otroligt mycket med mig själv. och framsteg har jag gjort.

Jag satte mig ner hos kuratorn igår. och det första hon säger är: Jag har aldrig sett dig se såhär glad ut. och jag kunde ärligt svara att jag mådde bra. och jag kunde vara glad över att jag mått bra.

Och detta är en prestation som jag har kämpat mig till helt själv. fatta vilken känsla. jag har haft otroligt mycket hjälp, av alla underbara människor som finns omkring mig. som pushar mig och får mig att våga mig ut på isen och halka runt. men det är okej att halka! det är som om jag får lära mig att leva på nytt! jag lär mig att hitta ett liv, trots allt jag har fått i bagaget. och jag är otroligt tacksam för all hjälp, för att folk puschar och står i och ställer upp och lägger ner tid på mig. finns inget finare ni kan göra. men jag vet långt inne, det är jag som tar stegen. det är jag som bestämmer mig. detta är en stor prestation. jag har gått igenom något som ingen borde behöva göra, jag har bevisat för mig själv och många andra att en människa klarar sig igenom långt mer än någon kan tro. du kan pressa dig sjävl så till det yttersta. men det är då det vänder. och det har vänt för mig. jag är påväg tillbaka.

jag kommer aldrig någonsin vara den person jag var innan. jag är formad för livet av allt jag har gått igenom. men det är okej. jag är ingen sämre person, jag är tina, jag är bara starkare. jag har bara lärt känna mig själv. och tar jag mig igenom detta. då tar jag mig igenom allt.

jag ville bara att ni skulle veta hur mkt bättre jag mår. och jag är glad för det. jag kommer alltid sakna och älska andreas. men jag är där både han och jag vill att jag ska vara. med båda fötterna på jorden och börjar bli stabil igen.